Det finns en försiktighet som inte längre är min. Jag klumpar fram genom tillvaron och slår i så många kanter och karmar på vägen att jag har ständiga blåmärken. Smidigheten är borta. Utan att veta varför har jag tappat en tånagel. Helt utan skäl eller föregående varning, plötsligt är det bara ett ömmande hål i kroppshyddan. Det kanske bara är en förlängning av att lyfta nävar med hårstrån ur duschen.

Någonstans där inne finns hon, hon som mjukt och smidigt lyckades vrida undan så att inget smärtsamt skedde. Någonstans bakom gömmande massor av extraförpackning ligger den tunna, mottagliga uppmärksamheten. Kanske att hon är innestängd för alltid, att jag alltid kommer att se henne som liggande på botten av en djup vattenpöl, med flytande konturer och gäckande blick. Lyft mig. Hämta mig. Håll fast i mig.

Plötsligt förstår jag de italienska farmödrarna som behöll klänningar från sin ungdoms sylfidiska tid och suckade över dem, över bilden av i dammiga ramar, över det oövervinneliga fängelset. Jag har ingen aning om vart jag är på väg. Jag kan bara önska.