Lilla farbrorn som sålde huset till mig var väldigt duktig på att snickra när han var yngre. Han har själv kontursågat delarna till altanen på huset i ett konstfärdigt mönster, han har snickrat trappräcket på samma sätt, hittat på egna mönster. I snickarboden (ja, jag har en snickarbod) står det bland annat en svarv. Jag har en plan om att lära mig använda den med tiden.

Men i takt med att lilla farbrorn blev äldre och sjuk blev snickrandet inte lika organiserat utan spejsade loss en hel del. Utanpå snickarboden och det gamla grishuset (ja, jag har ett grishus, men inga grisar som tur är) har han slängt upp flera skeva skjul för att försöka skydda sin ved (som numera är min ved) från regn och snö. De där skjulen, oj. De kan faktiskt rasa precis när som helst. De ser ut ungefär som att en klass åttaåringar har fått göra lite som de vill på träslöjden, det är plankor åt alla håll och kanter, fullspikade med rostiga spikar, när något har lossnat har en ny planka bara spikats fast på det som är närmast, och allt är faktiskt rätt livsfarligt, man kan skada sig ganska illa.

De två skjulen på baksidan av snickarboden är de stabilaste och minst skeva. Det enda var att de inte hade någon skyddande vägg, utan stod helt fria för just regn och snö. Det har jag ändrat på idag. Jag har gått runt hela dagen och ryckt loss plank från sju skeva små skjul för att bygga en vägg som tål belastning och som ska säkra min vinterved.

Nej, snyggt är det inte. Men det är stabilt, det är återvunnet plank och det är något som jag faktiskt är ganska stolt över. Med lite falu rödfärg på det här snajsiga bygget nästa sommar kommer det inte spela någon roll att det är lite lappat och lagat. Det är ett vedskjul som kommer att klara vintern bra.

Den här typen av jobb är faktiskt rent terapeutiskt.