När man har gått upp femsex kilo rätt hastigt på grund av att man är lite sliten och krasslig i matsmältningssystemet och på grund av den viktuppgången känner sig svullen och spänd och konstig i kroppen, när man säger det till läkaren, då vill man faktiskt inte att ens läkare ska säga att man ju inte alls ser överviktig ut, fråga vad jag alltså väger nu och konstatera att jag fortfarande väger mindre än jag skulle kunna göra egentligen utan att vara tjock.
Det blir ju att missa poängen helt, det. För i mitt huvud handlar ju problemet med viktuppgången inte om ifall jag ser tjock ut eller inte, utan om att en plötslig förändring kombinerad med tappad aptit ju inte är en bra sak och att det är väldans obekvämt i kroppen nu. Vad som är ”normalvikt” är ju egentligen helt irrelevant – det relevanta är att JAG inte har min normala vikt. Att vara smal eller inte är liksom helt sekundärt för mig. Men tydligen inte för läkaren.
Alltså, jag har känt mig lite småsur hela dagen över den grejen.
Suziluz - med ögon känsliga för grönt 
november 1, 2011 at 9:41 f m
Jag förstår dig. Jag har också gått upp, ganska mycket, det senaste halvåret, och känner mig ordentligt uppsvullen och obekväm. Det är först den senaste månaden som det officiellt börjar likna övervikt (enligt BMI i alla fall), men det är inte det som är problemet för mig, utan att jag inte känner igen min kropp. Och inte kommer i mina kläder …
Men jag har sluppit höra sådana dumheter från läkaren, åtminstone. Men det är ju för att jag inte har tagit upp det, just eftersom viktfrågor så lätt kommer att handla om skönhetsideal. (Och för att min läkare blir irriterad när jag kommer med ”nya symptom hela tiden”. Men det är en annan fråga.
november 1, 2011 at 1:53 e m
Men kära lilla…
Vad är det som händer i din kropp? Svullna händer, provtagningar och viktuppgång? Är det något med din sköldkörtel? Eller finns det ingen diagnos än? Eller ingen du vill berätta om?
Stå på dig som man brukar säga. Du har helt rätt i att det är dina egna upplevelser som är det viktiga, inte några vikttabeller. Och försök det du redan kan, lugna ner hela systemet med allt som känns bra. Och byt doktor om du inte känner att du får respons.
november 1, 2011 at 9:29 e m
Malinka: Exakt så. Jag har gått och köpt nya byxor, för jag kommer inte i mina vanliga. Det är inte utseendet som är problemet här, utan känslan i kroppen av att nåt inte är som det ska. Det är så intressant att bagatelliseras till att man ”har råd att gå upp lite” för att man i sig själv är slank. Har du förresten fått remiss till endokrinolog än?
Monet: Det som händer i min kropp är antagligen en autoimmun reaktion på stress. Sköldkörtelvärdena ligger inom normalen, men lågt. Mitt endokrina system går på lågvarv, men har inte lagt av helt. Jag har fått kortison för att försöka få igång systemet igen. Det är ju ingen quickfix direkt utan tar lite tid. Jag skulle behöva en tvåmånaders semester. Men vilken ensamstående egenföretagare har råd med det?
november 1, 2011 at 10:06 e m
Nix, endokrinologen på Karro vill inte ta emot mig (utifrån remissen, som de då nekade, bedömer även de att jag nog har ångest). Och husläkaren har börjat tröttna på mig, med mina konstiga symptom och normala provresultat, så jag får kämpa med varje grej. Just nu kämpar jag inte med det endokrina – har fått levaxin dock, men det verkar inte hjälpa.
november 2, 2011 at 3:38 e m
Dumma läkare som inte fattar att när en i övrigt slank tjej plötsligt går upp i vikt så pass mycket att det känns i kroppen så skall man kolla upp om det är någonting på tok! Det handlar ju verkligen inte om skönhet etc utan om att det faktiskt kan vara någonting som behöver behandlas av änven andra anledningar än att man går upp i vikt. Viktuppgången kan ju vara ett symptom på nåt annat.
Bra att de i alla fall försöker kick-starta din ämnesomsättning! För enligt endokrinologen på Huddinge är det mer hälsosamt att ligga mot de högre gränsvärdena än mot de lägre. Så länge man inte går över förstås.
Puss på dig!
november 2, 2011 at 10:25 e m
Malinka: Det är så absurt. Man tänker väl ändå att du borde KÄNNA om du har ångest? Det enda jag tänker (utifrån hur jag själv har det) är att den psykologiska biten absolut spelar in och att kroppen givetvis kan ta stryk om man har det hårt känslomässigt, men då VET man ju att man har det hårt känslomässigt!
Har du förresten funderat på att göra en alternativ hälsoundersökning, som på Scandlab till exempel?
Saskiaklang: I know. Det är så koko att ens fundera i utseendetermer när det gäller kropp och sjukvård. Men ja, det är skönt att något görs nu. Puss tillbaka, min kära! 🙂
november 4, 2011 at 11:41 e m
När man väl hittat en frisör som förstår en återstår att hitta en läkare som förstår en. I de flesta lyckliga fall behöver man ju frisören först.