Det var en ganska underlig känsla, det måste ju erkännas. Man ser kyrkan från vägen in till staden, den är upplyst, och natten till idag låg det ljusare molnstråk över den svarta himlen där skenet från kyrkan slog uppåt. Klockan var 22.22 när jag parkerade nere vid muren.

Har ni varit ensamma på en kyrkogård nattetid? Jag tror att det var min första gång. Jag krasade över grusgången upp mot kyrkan, funderade lite över vilken av gångarna som ledde mest rakt mot pappas grav. I handen hade jag ett gravljus av den större sorten, i glaskruka. Jag glömde ta med tändstickor hemifrån så jag fick stanna på en bensinmack på vägen och köpa en tändare. På många av gravarna stod det tända ljus, små fyrbåkar mot mörkret och tystnaden, men inte en enda levande människa utöver mig själv. Döda däremot är det ju gott om där.

Jag var inte direkt rädd, nej. Men försiktig, uppmärksam, respektfull. Klar över att en levande kanske inte alltid ska vara på de dödas domäner utan att först be om att få komma in. Och min fantasi spelade mig hela tiden små spratt. En skugga som rusade förbi. Ett fladder i ett ljus, en känsla av närvaro. När jag vek av grusgången för att gå över gräset fram till pappas gravsten hade jag redan tänt ljuset. Jag skred försiktigt fram mellan gravarna som någon slags morbid lucia utan sång.

När jag såg gravstenen kändes det som att allt det märkliga försvann. Jag blev mest lite rörd över att den kändes så liten och kall och mörk, det kändes bra att jag var där med ljuset. Jag ställde det bredvid den färska buketten som någon lämnat nyligen, antagligen mamma. Backade ett par steg, klev sedan fram igen och kände efter så att den stod stadigt. Backade, tryckte ner händerna i fickorna på kappan och stod och tittade en stund, först på pappas gravsten som nu var lika upplyst som så många andra och sedan ut över de många små glittrande ljusen.

På radion när jag körde därifrån pratade de om övernaturliga upplevelser på P4.