Efter besöket på pappas grav där i nattmörkret åkte jag hem till mamma. Morgonen efter tog jag med henne till huset. Vi har eldat i brasa, druckit te och kaffe, lagat mat med smak av barndom, räfsat löv. Mitt i räfset igår åkte jag och köpte en ny räfsa, med metalltänder, eftersom den gamla plasträfsan började se ut ungefär som min 74-åriga mors tandrad, något… glesare än den varit. Det tar tid att räfsa löv från nästan 2000 kvadratmeter mark. Samla ihop, lyfta upp i korg eller skottkärra, hälla ut på avstjälpningsplatsen, börja om. Vi diskuterade vilken sorts djur det är som har bajsat under äppelträden. Jag rensade runt svartvinbärsbuskarna. Slet upp brännässlor med rötterna, ryckte bort torkat ogräs och avbrutna pinnar. Det ser så annorlunda ut efter en stund. Som att buskarna andas lättare mot den ljusgrå himlen. Det verkade som att molnen hade kommit ner till marken en stund.

När vi var klara gick jag ut för att ta lite bilder av lövfri gård och luftiga buskar. När jag var på väg in igen såg jag mamma genom köksfönstret, hon fnissade generat när jag lyfte kameran och tog en bild. Jag såg på bilden direkt när jag tagit den. Hon ser glad ut. Avspänd.

Vi slänger ihop oss i soffan under en filt och ska se på film på min dator. Mamma väljer ”Vicky Christina Barcelona” och när den är slut säger hon att det var en toppenfilm. Brasan knastrar. Nu sitter jag ute på nätet, det är tyst, nattmörkt trots att klockan bara är åtta, och mamma har slumrat till i andra soffhörnet.  Hon snarkar till då och då. Jag har fått ett litet skavsår på tummen av allt räfsandet. Det känns fint.