Jag börjar känna mig levande igen.

Först och främst, jag har sett två filmer på festivalen igår, på red carpet-visning (vilket bara innebär att det ligger en röd matta på trottoaren utanför bion och att det antingen är någon som varit med och gjort filmen  som pratar innan filmen eller efter eller båda delar. Dessutom fick man en drink innan filmen. Jag valde en Jamesons med ginger ale, vilket var oväntat gott. Det här blev en lång parentes.) Nummer ett: ”Mannen från Le Havre” av Aki Kaurismäki, en ganska ljuvlig, snäll, naiv film gjord som en dröm i technicolor och med härliga skådespelare. Jag och den nya väninnan pratade om att det var härligt att se en film där alla, nästan utan undantag, vill väl och det mesta är snällt. Att det går att göra film på det med.

Men sedan kom ”The future”, Miranda Julys nya film. Och nu slutade jag känna med huvudet (det vill säga fundera på vad det var som gjorde att jag gillade filmen.) För den här filmen, den gick rakt in i mig. Jag blev så fruktansvärt rörd, det både gjorde ont och var vackert och roligt och sorgligt och alldeles konstigt och helt ändå förståeligt, alltihop. När den var slut gick både jag och den nya väninnan alldeles tårdarriga till tunnelbanan, kramades och sade inte så mycket mer än att det var en underbar, underbar film. Jag kan inte säga mer än att det är en av de bästa filmer jag har sett på länge. Och då tyckte jag inte ens  särskilt mycket om hennes geniförklarade förra.

Jag ska inte avslöja mer än att det bland annat handlar om att inte veta vad man vill, att ta sönder något som man egentligen behöver och att vara en ensam katt. Och bara av att skriva det fick jag en liten klump i halsen.

Se den, helt enkelt.