Jag har haft en hel del för mig de senaste dagarna, som ni har märkt på tystnaden. Utöver filmfestivalen och mingel så har jag haft besök av Camus och Skriverskan, som hastigast, sett lite teater, jobbat ganska mycket – samt deltagit i en stafettläsning av SCUM-manifestet. För er som inte känner till SCUM skrevs det av Valerie Solanas, en radikal 60-talsfeminist som är mest känd för att ha försökt mörda Andy Warhol. Sara Stridsberg har skrivit boken Drömfakulteten om henne, det har blivit pjäs av den (”Valerie Solanas ska bli president i Amerika”) och jag har sett både Stockholms- och Oslo-versionen. SCUM har dubbel betydelse. ”Cutting Up Men” kan betyda både att skära upp och att skärskåda, och innan gårdagen har jag inte läst manifestet. Nu har jag alltså det, tillsammans med en hel rad andra kulturarbetare.

Det är en oerhört drastisk, grov ställa-saker-på-huvudet-text. Men den är också utan tvekan politiskt brännbar, den har några nästan skrämmande klara analyser och poänger, och – och! – den är faktiskt helt enormt ROLIG. Det är ett djupt fascinerande tankeexperiment att ställa mannen helt och fullständigt under kvinnan, att konstatera att penisavund inte existerar, varför skulle det, utan att det som finns är mannens fittavund, eftersom han inte kan föda barn – men numera har vi spermabanker så han behövs inte längre. Det är en djupt provokativ text, en fullständig slakt av mannen som intellektuell eller emotionell varelse (”en manlig »konstnär« är en självmotsägelse”). Det är faktiskt fantastiskt underhållande och en helt egensinnig, bitchig text.

Så till det mindre roliga. Skälet till stafettläsningen igår var att det var en solidarisk handling, eftersom Andrea Edwards, en skådespelerska som just nu spelar SCUM-manifestet som monolog på TUR-teatern här i Stockholm, har blivit mordhotad. Alltså har läsningar gjorts på teatrar runt om i Sverige, för att stödja och stötta det konstnärligt fria ordet.

Och jag kan inte låta bli att tänka så här. Ja visst, man kan bli provocerad av att någon ställer sig och från en scen läser en text som handlar om mannens totala underlägsenhet. Man kan bli provocerad av förhärligandet av kvinnan. Man kan bli provocerad av att män ”inte behövs” och att samhället av idag sägs vara helt ointressant för kvinnor. Inledande stycket i manifestet lyder:

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

Man har all rätt att bli provocerad av det. Men jag tycker nog att innan man tycker att det är så farligt att en kvinna som läser det högt för andra ska mordhotas, så kanske man bara ska ta sig en funderare på hur kvinnor skildras på tv, film och scener. Hur vi tittar på våldtäkter regelbundet på storskärm och det är del av vardagsdramatiken, hur kvinnors öde är att tillhöra män på olika sätt och hur kvinnor trycks ner i de flesta sammanhang. Se bara på ”Mad Men”. Vi accepterar det, vi ser det. Men en högläsning av SCUM-manifestet som monolog är tydligen helt galet och omöjligt att acceptera. Varför det?