I mörkret är det så lätt att bli diffus för sig själv liksom alla andra. Och jag vet inte. Kanske att det hade varit lika diffust i dagsljuset, men jag tror inte det. Det handlar om dunklet och möjligheterna att hålla undan, att dölja, att inte behöva ta de stora besluten som syns. Och jag vet inte, men jag tror väl inte att just det där dunklet någonsin kan leda till något gott.

Alternativen är egentligen mycket enkla. Att göra det man måste är att göra det man vill, det har jag både hunnit säga och tänka så många gånger nu. Och om jag känner att jag inte vill, då är det ingenting jag måste. Jag vågar säga nej nu, jag vågar konsekvenserna. Jag har ändå vetat hela tiden att vissa saker är som biblioteksböcker, man får bara behålla dem en viss tid, annars blir det till att böta. Jag tänker inte längre låtsas annat.

Jag har dansat med blåsten, sjungit med busschauffören och på lätta fötter hoppat över skarvarna. Det har varit underbara dagar, solsken mot lavendelhimmel och bara halvvantar mot en lätt kyla. Nu ska det visst bli kallare. De påstår att snön är på väg, och för allt jag vet kan de ha rätt i det.