Plötsligt blir jag återigen klar över att vad som helst kan hända när som helst. Att ingen av oss vet, ingen av oss har någon aning över huvud taget. Visst kan vi, å ena sidan, förutsäga en hel del baserat på det som redan skett oss, på vardagarnas tramp, på att imorgon säkert liknar idag lika mycket som idag liknar igår.

Men det är ju just det. Igår var inte så lik idag. Och jag inser hur lite det är som ska till, för det mesta. Ett telefonsamtal, en möjlighet som öppnar en helt annan tanke. Plötsligt kan alla planer man så noggrant har försökt rita ner ligga och flämta på kanten till okänd mark.

Det känns så tydligt, just nu. Paradoxen. Jag har styrt mitt liv åt ett helt annat håll de senaste åren. Åkt med utan att styra och hamnat rätt i alla fall. Ökat ut och öppnat upp, minskat ner och stängt till, välkomnat in och kastat ut. Jag har blivit mer sårbar men mindre ömtålig, tar större risker men är mindre rädd. Paradoxen. Någonstans i allt det här har jag slutat kalla mig för tjej och blivit kvinna i mina egna ögon, det är också intressant. Jag tar mycket mer plats numera än någonsin förr, samtidigt som jag för en gångs skull också vet när det är dags att hålla tyst.

Och ändå. Livet i all sin ostyrlighet. Jag tycker om det. Var och en av oss en labyrint, en okänd mark, en väg som söker sig själv.

Jag har köpt mig en ring, med inskription på latin. Rädda mig, så ska jag rädda dig. Det är ingen amulett, det är bara en sanning.