Jag har börjat skriva bok nummer två. Det ska bli spännande att se vart den tar vägen med mig. I det stora hela har jag bågen, den röda tråden, linjen, vad du nu vill kalla det – klar. Det är själva hur tråden slingrar sig som ska ta fart nu. Spännande, och svårt, och lätt, och roligt, och slitsamt.

Det kanske alltid finns en fortsättning. Tar något någonsin helt slut? Jag vet inte. Tror nog inte det, det blir väl bara något annat. Eller?

Mina nya fötter trampar ibland i gamla spår. Jag känner igen gamla tänkta tankar, gamla kända känslor, men de klingar inte rent i mig längre utan med en dunkel klang som inte resonerar som förr. De är bekanta, men ändå inte hemma i mig längre.

Och så alla människorna inuti. Du som var så arg på mig, du som inte någonsin riktigt såg mig i ögonen, du som nog tyckte synd om mig ganska ofta, du som sade att jag är med dig varje dag, du som jag aldrig riktigt förstod mig på och du vars händer jag ikväll sade var vackra. Ni har alla en egen plats i mig. Ett litet rum som är format helt och hållet efter er. Ni är alla helt oersättliga.