Efter en alldeles lagom lång gråväderspromenad från landet in till det lilla samhället har jag nu gått in på biblioteket för att låna bredband och sköta lite jobbärenden. Det mobila bredbandet jag har i huset är inte helt stabilt, och går heller inte tillräckligt fort för jobbsaker. Men bibliotekets bredband är snabbt som blixten, glädjande nog, och man behöver inte ens någon kod.

Jag älskar småstadsbibliotek. Jag älskar storstadsbibliotek också, givetvis, men det är något helt speciellt med de här små bokgrottorna med småtrista möbler och underlig lokal konst på väggarna. Det luktar på ett alldeles speciellt sätt, det påminner mig om att växa upp, att vara jag i en annan småstad inte alltför långt härifrån, en liten jag som efter skolan hängde på bibblan flera dagar i veckan, satt med benen uppdragna i de där klotformade röda eller vita plastfåtöljerna och plöjde sig igenom seriealbumen som man inte fick låna hem på grund av stöldrisken. Det jag minns bäst är Art Spiegelmans ”Maus”, hur den bet sig fast och hur jag grät så att det immade i mina glasögon med vita plastbågar.

Jag vet att det biblioteket egentligen såg ut ungefär som det här, blanka plastgolv som ska vara lätta att hålla rena, fyrkantiga hyllor och bokvagnar med röda metallhandtag. Men jag minns det som sammet och orientaliska mattor, som dämpad belysning och doften av myrra och läder och som att jag alltid var både hungrig och mätt samtidigt när jag var där. Underligt nog minns jag det som att jag alltid hade hela biblioteket för mig själv, den stora skattkammaren var min och bara min, och jag hade aldrig någon känsla av att det egentligen var viktigt vad jag valde att läsa, även om jag gick länge och strök mellan hyllorna och plockade med noggranna fingrar. Där, i de hemliga rummen, var jag inte en lillgammal och ledsen liten tjockis som inte var riktigt som de andra, där var jag kung och drottning och kalif och safir och mikroskop, allt i ett, och jag hade hela världen i händerna, bokstavligt talat.

Det finns två jublande friheter jag har känt starkare än andra i mitt liv. Att öppna böcker och kliva in i dem, och att köra bil. Det låter så simpelt, jag ser det själv när jag skriver det, men det gör det inte desto mindre sant, eller mindre.