Det har varit en vacker helg. Enkel och snäll, vänlig och varm. Det var fint att äntligen få en chans att lära känna Camus’ bror lite mer efter att ha hört så mycket om honom. Hans fru var också fin, och deras barn alldeles ljuvliga. Jag hade egeninlagd sill med mig och bidrog med en Jansson till det norska julbordet, som gjorde stor succé. Det har varit i ett och allt precis den där slags samvaro som inte gör ont någonstans, utan som man kan flyta och känna sig fri i, som ljummen, bärande sjö. Fint, helt enkelt.

Och ändå. Den där kraftfulla stormen som slog ut elen och spräckte en glödlampa var som ett förebåd om min känsla idag, känslan av att komma hem till en välbekant gammal sorg. Jag bestämde mig för att springa en kort runda efter att ha parkerat och burit in mina väskor, och trots att jag kände mig stark i kroppen kände jag att det spände i ryggen, spände av något jag först inte visste vad det var men sedan kände igen. Jaså. Hej du, gamla sorg. Det var ett tag sedan vi sågs, men här har vi dig alltså igen. Och i det rytmiska dunkandet av mina fötter mot kall våt nattasfalt släppte ryggen taget och då började tårarna rinna, stillsamt och milt. Så där sprang jag, försiktigt gråtande med min gamla sorg i ryggsäcken.

Kanske att den aktiverades av att se två små barn, så väl omhändertagna och så glada, så trygga i att vara älskade och välkomna. Att se förväntan, den stora spänningen när tomten kom (En fransk tomte med röd basker som tydligen drogs av tjugofyra pudlar och doftade baguette. När vi frågade hur det kom sig att det var den franske tomten som dök upp suckade han något om Eurons fall. Vi konstaterade att det var tur att vi inte hade något rödvin framme, annars hade han nog aldrig gått.) eller kanske bara att se en liten flicka vara både energisk och framåt och kontaktsökande och försiktig och lite blyg på samma gång. Ibland ser jag mig själv så tydligt i andra, ser den jag hade kunnat vara under andra omständigheter. Och trots att det är fint kan det ibland göra ont också, som att riva upp ett sår man trodde var läkt.

Och det här med jul. Kanske att det också, mitt i att jag har det så bra med människor jag tycker oerhört mycket om och kan se allt det fina hos, påminner mig om det som inte blev, om krossade förhoppningar och ensamheter och kärlekar som inte höll. Och jag måste nog erkänna för mig själv att vad det gäller vissa saker kommer de nog att göra sig påminda länge, länge. Hur stillsamt jag än lever numera med den gamla sorgen så vaknar den ibland. Och det orkar jag, numera vet jag det och är inte rädd. Efter en löparrunda och ett bad har den lugnat sig igen, lagt sig i sin flätade korg och blundar. Då och då kikar den upp med ena ögat, och då säger jag: Jag ser dig. Du finns där. Och jag finns här. Mer än så är det inte.

God fortsättning, mina vänner, bekanta och obekanta. Lyssna på blåsten litegrann och har ni ingen annan där, så lägg armarna om er själva en liten stund. Det är också en kram.