Igår kväll, Låtsasbrorsan och Systersjälen för första gången i samma rum. Dessa två människor som betyder så mycket för mig, dessa mina två nästansyskon, de stod bredvid varann och pillade räkor och småpratade medan jag satt med mitt vinglas vid köksbordet och såg på, lycklig som ett barn. När mina världar går samman till en, ett litet fulländat universum, gör det mig nästan löjligt nöjd.

Ändå känner jag mig ledsentung i dagarna. Kanske att det bara är slagg efter den här förkylningen som fortfarande skräller i bröstet. Kanske att det är spill efter annat, efter obesvarade anrop ut i intet och längtan som dröjer sig kvar i ett dammigt rum. Jag vet inte. Men jag vet att det nya året har börjat med samma gamla jag. Inga nyårslöften, ingen bild av att jag ska förändras på något sätt. Jag har en känsla av att mycket på många sätt kommer att fortsätta vara precis det det har blivit.

Det är så kallt idag. Jag skjutsade Systersjälen till Arlanda efter att ha pressat in bilnyckeln genom ett frosttrångt lås. Himlen har ett rosakyligt stråk över björktopparna. Jag längtar redan efter våren, jag orkar nog inte frysa så länge till. Faktum är att jag häromdagen tyckte att det blöta gråslasket var vackert, det var vackrare än det här rimmade vassa klara, underligt nog. Men allt är väl alltid en fråga om omständigheter.

Om bara några veckor går min bok i tryck.