Inte för att jag egentligen förstår poängen med smällare ens till att börja med. Jag menar, fyrverkerier, okej. Dem förstår jag. Jag till och med fascineras av dem fortfarande, så trettiofem-på-det-trettiosjätte jag är, av de exploderande färgerna som målar himlen i glitterkonfetti. Men smällarna. Inte ens när jag var barn, faktiskt. Kinapuffar, femöres (ja för när jag var barn fanns femöringarna kvar) som man kunde köpa i ett band, de satt ihop med varann och smällde av som pärlor i ett otroligt irriterande halsband, och jag var lite rädd för dem, rädd för lukten man fick på fingrarna, och jag tyckte inte om höga ljud, inte då heller.

Men ännu värre, nu, de här eftersmällarna. Någon som flera dagar efter nyåret märker att det finns smällare kvar hemma på köksbänken och ger sig ut för att ha roligt, detta roliga som jag aldrig har tyckt är roligt, den ljudliga smällen och puff och några gånger till och så är det slut på det roliga, eller snarare ”det roliga”. Eftersmällare. Herregud, det är som att förstå ett skämt fem dagar för sent som inte ens var fyndigt från början.

I stället för smällare. Jag tycker om den tysta leken med tändstickor, fortfarande. Jag blir avslöjad av svaveldoften. Numera minns jag inte längre vem som visade mig hur man gjorde, men jag gör det då och då, drar eld på en sticka, sätter en annan sticka emot den första och ser dem brinna tillsammans. När jag var barn önskade jag mig något medan jag gjorde det, önskade intensivt. Numera ställer jag ofta bara en fråga som ingen kan ge mig svar på.