Egentligen är det väl så enkelt att jag inte gillar nya saker. Jag har alltid varit motsträvig. Det tog lång tid innan jag köpte mig en mp3-spelare, jag gick envist och släpade runt på en tung cd-spelare som hackade när man gick fort och ett case med skivor som tog onödigt mycket plats. Jag kunde över huvud taget inte se poängen med mobiltelefon, det fanns ju telefonsvarare för allt som var viktigt, ingen skulle dö om de fick vänta några timmar på svar.

Jag gillar inte nya timeline på facebook. Rörigt. Men efter att ha bytt typsnitt på nytelefonen accepterar jag den. Det tar nog några veckor, sedan kommer jag väl antagligen att vänja mig och börja gilla den. Min första mp3-spelare gick jag runt och missionerade för, ungefär fem år efter att alla andra redan hade upptäckt hur strålande bra det är att kunna ha flera hundra skivor i en liten mojäng. Jag gick med uppspärrade ögon och lite fanatisk ton och sa till alla Fattar du?! Jag har säkert trehundra skivor i den här lilla!

Men det är något som går förlorat, jag vet inte om det går att beskriva på något annat sätt. Det finns ett djup i ljudet som inte är med på de digitala musikspåren, en bredd liksom. Det är någonting med en känsla av äkthet. Kalla mig gärna snobb. Men jag vet inte vad det är, för jag är inte tekniskt kunnig. Jag bara hör att det är skillnad.

Jag träffade Mimsan igår och vi pratade om val. Hennes tonåriga styvdotter träffar bara killar som efter att ha raggat på henne inleder med att säga men jag vill inte ha nåt förhållande, ba så ru vet. Jag förstår inte. Mimsan tänkte att det har att göra med behovet av att någon som egentligen inte vill ha någon alls ska välja en, för att man genom det ska bli speciell och värdefull. Jag vet inte. Skulle det vara så rakt och enkelt? Och jag vet heller inte hur jag ska definiera mina egna val. Hur jag ska definiera min egen längtan. Jag är bara klar över att det är vissa saker som jag aldrig mer kommer att acceptera och att det inte ens är ett val. Det är en övergång till någonting annat bara, trots motsträvigheten och den där känslan av att det är en nyans som gått försvunnen.