På väg från stugan sist såg jag en brinnande bil.

Den där synen har inte riktigt släppt. Overkligheten i det. Det steg tjock mörkgrå rök mot himlen, högt, man såg den på långt avstånd. Och så började den mötande trafiken att köra långsammare, och jag insåg att det var på mötande sida det hade hänt någonting.

Sedan kom lukten, den där stickande lukten av brinnande plast och bensin.

Vi på vår sida saktade också ner, men egentligen inte tillräckligt för den där känslan av att köra förbi i slow motion, att se den unga blonda kvinnan i röd jacka pressa händerna mot munnen, det var henne jag såg först. Det stod två bilar med kanske tio meters mellanrum i ena körfältet, bredvid den bakom stod den unga kvinnan i rött och en äldre kvinna i mörkare jacka, lamslagna, stirrande på bilen framför. Och bilen framför brann, brann så häftigt att det såg ut som på film. Lågorna slog ut genom alla rutorna, rutorna hade antingen smält eller exploderat, jag vet inte, men det brann våldsamt, lågor som slickade sig våldsamt  ut från bilens innersta och ut på sidorna, upp över taket, ner mot asfalten.

Känslan av slow motion. Kvinnan med de uppspärrade ögonen och händerna tryckta mot munnen. Den andra kvinnans hand på hennes rygg. Röken. Lågorna. Lukten. Herregud, lukten.

Idag googlade jag. Och kanske att det var de två kvinnorna som suttit i bilen. Ingen dog. Det känns nästan absurt efter att ha sett den bilen brinna. Absurt, men lika oerhört tacksamt. Ännu ett av de där tillfällena av att minnas hur lite det är som ska till.