februari 2012


Vilket ju faktiskt låter som något positivt, så jag har resignerat. Efter att ha väntat i ganska många månader nu på att de där extrakilona jag drog på mig förra året under kortisonkuren liksom skulle försvinna av sig själva samma väg de kom har jag nu insett att de verkar vara här för att stanna. Det är nog bara att gilla läget, och i alla fall Mimsan får det ju att låta som något jag ska vara glad åt. Alltså har jag packat undan alla mina får-inte-på-mig-snyggebyxor som jag mest vill gråta när jag ser ligga i garderoben, insett att jag inte blir gladare av att känna mig ful i gamla slitna brallor som jag använder bara för att jag får på mig dem och idag gett mig ut på en sjusabla shoppingspree och satt sprätt på pengar jag inte har. Men jag kom bland annat hem med två par nya sketasnygga jeans och ett par hyperfina gubbabyxor med hängslen och allt.

Mitt bästa tips för att känna sig snygg: ha på dig kläder i en storlek som passar. Det gör milsvid skillnad. Nu vill jag sätta på mig fina små skor och kanske en söt liten blus och låta håret locka sig alldeles fritt i solen, för så skönt är det med byxor som sitter som de ska och jag inte får skavsår på höfterna av. Och de är ju råsnygga (det vill säga: jag är snygg) oavsett storlek på lappen, så länge de sitter rätt.

Och det här med solen, hörni. Jag vet att det finns vissa som tycker att det känns tungt på våren, att när ljuset kommer så ökar på något sätt kraven. Jag känner med er, för det är nu sådana som jag börjar leva upp igen. Det är nu jag smörjer in favoritskorna för att bara gå och känna det första solpirret i kinderna, det är nu jag diskuterar fruktträden på landet med bästaste morbror och att de ska beskäras i helgen, och det är nu jag vaknar på morgonen och känner att jag får så mycket gratis. Det är nu jag shoppar mig fin trots att bissnissen är skral, det är nu jag tar en kaffe i solen och det känns som att daggen ligger kvar över mig, att jag blir friskare och klarare och lyfter blicken. Jag säger som Gert Fylking: äntligen. Trots att jag vet att bakslagen kommer ett tag till och det ska snöa mer och allt det härliga kanske bara är nu, så njuter jag av det som är nu och säger: äntligen.

… ser det ut så här på bok nummer två-fronten, i siffror:

Antal ord: 19 758 stycken (vilket är samma sak som drygt 60 A4 med dubbelt radavstånd och Times New Roman teckenstorlek 12.) Jag har ingen aning om hur mycket av det som håller, just nu är jag för blind för det, men jag är åtminstone på väg någonstans, och det känns skönt.

Antal huvudpersoner: En. En rätt trasslig dam, om jag får säga det själv. Hon är inte helt lätt att få grepp om, alltså, även om jag insåg några för mig ganska klargörande saker idag.

Antal länder historien utspelar sig i: Två. Men det finns länkar till minst två till. Nej tre!

Antal djur som finns med: Ett drygt fyrtiotal. I dagsläget. Om man inte räknar med de vilda, de är förstås fler.

Antal sidospår som jag inte vet om det finns plats för: Törs inte räkna. Inte än. Än så länge får allt som vill komma ut komma ut, så ska jag prata lite med min förläggare så småningom och se vad hon säger. Det är speciellt ett sidospår jag är enormt kär i men inte vet om det tillför något i slutänden. Vi får se.

Antal författare som börjar bli skitnervös: Ja, den tror jag ni kan räkna ut själva.

Laxpaj och kaffe på Favoritfiket. Trots ombyggnationer och det deprimerande besöket kändes det plötsligt som vanligt igen. När jag analyserar varför är det för att det inte är några radioljud som tränger ut från köket längre. Och kvinnan som möter mig i disken är inte tonåring utan kanske tio år äldre än jag själv. Jag andas ut. Kanske, kanske att saker och ting kommer att återgå till det rofyllda från förr. Nytt, men med gammal själ. Man kan hoppas.

Jag satt och skrev lite där. För en gångs skull lyckades det, jag lyckades skapa tystbubbla runt mig trots att lokalen var full av folk, av barn som med allvarsam nyfikenhet och fingrar i munnen inspekterade mig där jag satt i hörnet, och trots att en ung man högljutt och förnärmat pratade om att Breiviks fängelsecell var drygt dubbelt så stor som hans lägenhet. ”Ska det kallas straff? Det är ju en belöning! Lyxhotell! Platt-tv och dator på rummet!” Ändå satt jag där i lugn och ro med min laxpaj och fick en hel del både tänkt och skrivet. Den här historien är underligt nog tydligast för mig mot slutet. Jag har problem med starten, men jag flätar och flätar upp och försöker få tankarna att ligga omlott så att de leder framåt, driver historien dit där den flyter lättare. Lyckas jag så kanske jag fortsätter skriva på café. Jag gillar bilden, att sitta med min dator och en kallnande kopp kaffe sådär ute bland folk, men jag har svårare för själva… verkligheten i det. Jag har hittills alltid skrivit och tänkt bäst i tystnad.

Det fina med att ha folk omkring sig är att alla bär på sin historia. Jag sitter och tjuvtittar och tjuvlyssnar och får så starka bilder. Kanske allra starkast av de gamla ansiktena, de där som liksom jag kanske lyssnar mer än de pratar. Jag ser på deras händer, fläckar, rynkiga hud, och ibland möter jag en blick och känner mig påkommen. Då ler vi mot varann. Det slår mig att jag kanske borde tacka för hjälpen. Tack, för att ni hjälper mig öppna mina egna dörrar mot inre världar. Men det skulle ju låta lite knäppt, så jag låter bli. Jag bara ler litegrann mot dem, mot de gamla, mot barnen, och vänder tillbaka blicken mot skärmen.

Just nu pågår det namnbashing bland mina vänner på fejsbok, den ena formuleringen mer fyndig än den andra. Tydligen är det ett skrattretande val enligt alla jag känner. Är jag den enda som faktiskt tycker att Estelle är ett vackert namn?

Monarkin som helhet däremot. Den är jag mer skeptisk till.

Prinsessa eller ej, förresten – Estelle, välkommen till Östergötland. Hoppas dina föräldrar ser till att du blir ordentligt TBE-vaccinerad. Vi har gott om fästing, och de gör nog inte skillnad på blåblod och oss vanlitt fölk.

När hände det? När slutade jag gå mina långa promenader, när slutade jag känna luft mot huden, när hände det?

Våren hänger över taknocken, droppar ner och bildar en gräsmatta som påminner om en halvsmält skål med bål. Jag hostar fortfarande så fort jag känner något som påminner om kall luft, även om luften inte längre är kall. Men ändå. Jag saknar mig. Jag saknar den där känslan av att vilja gå och aldrig stanna, att gå som i musik, gå så att sulorna plötsligt lättar och småspringer någon decimeter ovanför marken.

Jag tappade mig någonstans, någonstans kröp jag in i ett grått skrymsle och blev kvar en stund. Det är dags att kliva fram igen, blinka lite mot solen och kisande konstatera att de blöta gatorna lyser som vore de förgyllda. Kom ljus, stanna i min blick, lys upp lite av det som ligger innanför.

Ljudet av isen som smälter är det första, det är först efter det man börjar känna värmen.

Det bästa med de här sjuklingsdagarna har varit att jag har läst mycket. Mest på grund av att jag inte har orkat så mycket annat och inte riktigt heller orkat komma ur sängläge så har jag läst, stötvis, uppblandat med att då och då somna dreglande mot kudden. Jag har bland annat skrämt upp mig själv med Amandas senaste bok. Ganska härligt till och med för en sådan fesen lättskrämdis som mig, för den är bra.  Och idag kom en ny laddning från adlibris.

Nästan så det är synd att jag håller på att bli frisk. Jag är så sugen på hela det här gänget.

Men i stället dricker jag ett underbart knallrött te och tänker på finska namn. Jag har inte riktigt orkat skriva själv med febern rasande i kroppen, men idag har jag hunnit tänka en del på tvåan som jag ju har börjat på. Och är det något jag älskar med det här att vara historieberättare, att vara en påhittare, så är det att jag då och då befinner mig precis i sådana här situationer, att jag är mitt i en berättelse som pausar medan jag plötsligt sitter och googlar pojknamn på finlandssvenska familjeforum. Jag berättar om något jag inte vet så mycket om, och då måste jag ta reda på. Det är ganska häftigt. Och trots att det egentligen bara handlar om detaljer, småsaker, så är det sådant som jag inte kan låta passera hur som helst.

Gillar’t.

Nästa sida »