Det luktar prickekorv om mina fingrar och plötsligt minns jag, jag minns när jag skulle gå hem efter att ha lekt med C hemma hos henne, det fanns tre vägar. Man kunde springa två trappor ner, gå ut från hennes port (mittenporten), springa bredvid taggbuskarna till min port (till vänster) och springa tre trappor upp till hemmadörren, men det var liksom läskigt, de där taggbuskarna var liksom läskiga på kvällen, taggarna liksom längre och mörkare som sticksiga fingrar som någon kunde gömma sig i, så nej. Eller så kunde man springa tre trappor ner, till källaren, springa genom hela den ekande korridoren i sina träskor, springa flåsande rädd för att lampan skulle hinna slockna innan man kom fram till tunga dörren, och sedan springa fyra trappor upp till hemmadörren, men det var liksom läskigt, det också, för källaren luktade liksom läskigt, liksom kallt och farligt och liksom som att någon skulle kunna stå där bakom ens rygg när man vände sig om, så nej. Inte det heller. Så då fanns det egentligen bara ett alternativ, på riktigt, och det var att springa två trappor upp till vinden, springa igenom vindenkorridoren, och springa ner en trappa till hemmadörren.

Det var liksom minst läskigt. C brukade stå med sin hemdörr öppen tills jag kommit upp till vindsdörren, då ropade jag nu är jag uppe! och hon stod kvar tills hon hörde vindsdörren slå igen, och jag tryckte upp den så långt jag kunde och hade jag tur hann jag till andra vindsdörren innan den första slog igen, så jag fick liksom sällskap in i min egen uppgång, hejdå hejdå. Vinden luktade inte läskigt heller, den luktade bara vind och sånt där gult trådigt fibermaterial. Och det var aldrig läskigt att springa en trappa ner från vinden. Ner var liksom aldrig läskigt. Bara upp.