Jag skrev inte om det när det Thorstenskreks efter melodifestivalen, men nu blev jag påmind av Helga och Mirijam och tänkte skriva några rader. Jodå, visst blir man tafsad på då och då. Det är svårt att göra något åt själv, det har som Helga kommer fram till att göra med om tafsarhanden sitter på en idiot, inget annat.

Det man kan göra något åt är sin egen reaktion. Att sluta skämmas för att någon går över ens gränser. Jag minns så många gånger jag har sekundärskämts åt någon som inte själv har vett att göra det. När jag som blott nyfylld artonåring på det celebra nöjespalatset i småstaden jag vuxit upp i satt med några vänner runt ett bord, och det kom fram en extremt onykter fyrtio-någonting man, lutade sig ner över mig och väste ”har du nånsin fått en riktig kuk i’re” och avslutade med att försöka ta mig på brösten, då sade jag ingenting, bara reste mig och gick på toaletten en stund. Sedan satte jag mig igen, kände mig smutsig och skrattade inte mer på hela kvällen. Jag skämdes. Men numera. Jag skäms inte ett spår för att folk uppför sig som spån. Jag straffar den som går över min gräns.

Antal män som fått örfil av mig efter att ha tagit mig på rumpan: 2. Den förste sa inget, lullade bara chockat iväg. Den andre blev intressant nog förbannad och utbrast ”Vad fan GÖR du?!” varpå jag svarade ”Du tafsade på mig, jag slog tillbaka. Lev med det.” Och så var det jag som gick, utan att skämmas. Jag har också högt och ljudligt på tunnelbanan förkunnat: ”Sluta ta mig på röven, idiotjävel!” och fått ett skamset hehemummelförlåtdå till svar. Någon runt mig kanske tyckte att det var pinsamt. Men jag vägrar skämmas.

Lägg tillbaka skammen där den hör hemma. Peka ut dem. Peka alltid ut dem. För det är de som ska skämmas. De ska fan lära sig att skämmas.