Jag vaknar från orolig svårtattsomnasömn av att jag svettas och fryser samtidigt, stapplar ut i köket, klockan är ungefär halv fem, jag tar en febernedsättande och lägger mig igen, somnar hostande och när väckarklockan ringer inser jag att jag inte alls är i form för att gå till jobbet. Jag ringer och säger att jag är sjuk, ringer och avbokar några dubbtimmar på annat jobb i morgon, lägger mig igen och hinner tänka (med lite sjunkande hjärta) att jag måste räkna på exakt hur många tusenlappar minus två sjukdagar innebär. Jag är glad att det snart är helg. Hostan rycker och värker i lungspetsarna.

Efter några till timmars märklig febersömn drar jag på mig mysbyxor och tjocksockar och åker till apoteket utan att ens ha borstat tänderna. Jag ställer bilen på handikapp-platsen, så trött är jag att jag inte ens orkar känna att det är fel, och går in och plockar på mig saltvattensnässpray med aloe vera och hostmedicin.

Medan jag letar efter ögondroppar av ett visst märke som de tydligen inte har hör jag plötsligt apoteksbiträdet prata med killen som är före mig i kön. Han är stor, har ingen jacka på sig utan bara en skjorta, och i handen håller han en förpackning Alli. Apoteksbiträdet förklarar för honom hur han ska använda det, hur ofta han ska ta det. Han nickar medan hon förklarar att det handlar om hur mycket fett han äter, att han ska ta mindre om han äter mindre fett. Jag står med mina värkande lungor och lyssnar och tänker att det är så mycket hon inte säger, så mycket som jag har hört Ina berätta om de där jävla medlen som ska få folk att gå ner i vikt. Det Ina berättade som inte apoteksbiträdet berättar är att det där fettet som Alli ”blockerar” egentligen inte alls blockeras, det drivs ut genom kroppen i en rätt smärtsam diarré. Som med det mesta andra som ska hjälpa mot fetma är det väl egentligen ingen lösning att sätta sig själv i diarrémodus.

Killen frågar om de har tabletter som tar bort kalorier. Apoteksbiträdet säger nej, men att de har medel mot kolesterol. Jag står tyst och försöker trycka tillbaka hostan och tänker att det enda sättet att minska på kalorier är att äta mindre eller annat, eller röra på sig mer för att förbränna de kalorier man äter. Den enkla gamla sanningen står sig än. Det finns inga mirakelpiller. Ändå förstår jag honom, killen som ser ut att vara några och tjugo och behöva gå ner en hel del i vikt, jag förstår att han helst skulle vilja att någon svingade ett trollspö över honom och förvandlade honom till någon annan. Han betalar för sina svindyra diarrétabletter och jag betalar för min hostmedicin av exakt samma skäl som han. Jag vill slippa ha ont nära hjärtat.