Igår var Bästisen här med en sjuklingspåse till mig, fylld med citron och ingefära och honung och halstabletter och saltsnask som chips och ostbågar och salta kex. Det fanns med en broccoli också som agerade mat-täckmantel. Jag började nästan gråta av glädje. Idag har jag legat potatis i soffan hela dagen, med ett svettigt duntäcke över mig, och läst ut min debuterande kollegas roman ”Tabula Rasa Hotels” i ett enda svep. Det är en fascinerande historia om (i mina ögon) ganska oläckra, tomma människor.

Liten bekännelse: det är faktiskt ganska skönt att vara sjuk på riktigt. Att ge efter och just ligga i soffan dag efter dag och hosta och influensavärka i lederna i stället för att ånga vidare och på. Jag inser att jag har saknat det mer än jag vill tänka för mycket på, inte att vara sjuk förstås, men att ha tid att bara ligga och stirra rakt ut och låta tankarna gå. Jag lyssnar på grannens vindspel, det där milda klingandet, och på regnet som tippetappar mot balkongen. Regn. Det är första dödsstöten för den här korta vintern. Tur, på så många olika sätt, att jag inte har anmält mig till Vikingarännet i år. Det är i morgon.

Och nej, jag tänker inte titta på melodifestivalen ikväll heller. Jag ska se på riktigt lättsmält film i stället. Easy A går på  TV1000 samtidigt.