När hände det? När slutade jag gå mina långa promenader, när slutade jag känna luft mot huden, när hände det?

Våren hänger över taknocken, droppar ner och bildar en gräsmatta som påminner om en halvsmält skål med bål. Jag hostar fortfarande så fort jag känner något som påminner om kall luft, även om luften inte längre är kall. Men ändå. Jag saknar mig. Jag saknar den där känslan av att vilja gå och aldrig stanna, att gå som i musik, gå så att sulorna plötsligt lättar och småspringer någon decimeter ovanför marken.

Jag tappade mig någonstans, någonstans kröp jag in i ett grått skrymsle och blev kvar en stund. Det är dags att kliva fram igen, blinka lite mot solen och kisande konstatera att de blöta gatorna lyser som vore de förgyllda. Kom ljus, stanna i min blick, lys upp lite av det som ligger innanför.

Ljudet av isen som smälter är det första, det är först efter det man börjar känna värmen.