Laxpaj och kaffe på Favoritfiket. Trots ombyggnationer och det deprimerande besöket kändes det plötsligt som vanligt igen. När jag analyserar varför är det för att det inte är några radioljud som tränger ut från köket längre. Och kvinnan som möter mig i disken är inte tonåring utan kanske tio år äldre än jag själv. Jag andas ut. Kanske, kanske att saker och ting kommer att återgå till det rofyllda från förr. Nytt, men med gammal själ. Man kan hoppas.

Jag satt och skrev lite där. För en gångs skull lyckades det, jag lyckades skapa tystbubbla runt mig trots att lokalen var full av folk, av barn som med allvarsam nyfikenhet och fingrar i munnen inspekterade mig där jag satt i hörnet, och trots att en ung man högljutt och förnärmat pratade om att Breiviks fängelsecell var drygt dubbelt så stor som hans lägenhet. ”Ska det kallas straff? Det är ju en belöning! Lyxhotell! Platt-tv och dator på rummet!” Ändå satt jag där i lugn och ro med min laxpaj och fick en hel del både tänkt och skrivet. Den här historien är underligt nog tydligast för mig mot slutet. Jag har problem med starten, men jag flätar och flätar upp och försöker få tankarna att ligga omlott så att de leder framåt, driver historien dit där den flyter lättare. Lyckas jag så kanske jag fortsätter skriva på café. Jag gillar bilden, att sitta med min dator och en kallnande kopp kaffe sådär ute bland folk, men jag har svårare för själva… verkligheten i det. Jag har hittills alltid skrivit och tänkt bäst i tystnad.

Det fina med att ha folk omkring sig är att alla bär på sin historia. Jag sitter och tjuvtittar och tjuvlyssnar och får så starka bilder. Kanske allra starkast av de gamla ansiktena, de där som liksom jag kanske lyssnar mer än de pratar. Jag ser på deras händer, fläckar, rynkiga hud, och ibland möter jag en blick och känner mig påkommen. Då ler vi mot varann. Det slår mig att jag kanske borde tacka för hjälpen. Tack, för att ni hjälper mig öppna mina egna dörrar mot inre världar. Men det skulle ju låta lite knäppt, så jag låter bli. Jag bara ler litegrann mot dem, mot de gamla, mot barnen, och vänder tillbaka blicken mot skärmen.