Att beskära äppelträd är en konst. Jag stod på backen medan morbror uppklättrad förklarade vilka grenar som är vattenskott och vilka som ska sitta kvar. Så började han såga och jag plocka ihop grenspillet på marken. Tre äppelträd blir ganska mycket grenar, och jag har dessutom rensat bort torrgräs och glatt mig åt snödropparna som finns överallt på min lilla gård. Jag tror att vi var ute i sex timmar ungefär.

På kvällen när jag kramat morbror tack och han åkt hem lade jag mig i soffan, knastrade brasa och stoppade in Mad Men i dvd:n. Jag är antagligen sist i världen med att se den, jag har bara hunnit se de första fyra avsnitten. Helt slutkörd efter dagsverket i trädgården tog jag mig en gin och tonic och buffade ner mig framför datorn, njöt av trötta muskler och solpirrade kinder. Klockan var kanske halv tio när det hände något alldeles oförutsett.

Plötsligt stod det en man utanför mitt fönster. I nattmörkret knackade det på rutan och en mörk gestalt stod där. Precis sådär som man föreställer sig att en skräckfilm om ensam kvinna på landet börjar. En främmande man knackade på rutan och jag skrek inte, bara hickade till och hackade till och fladdrade upp med händerna i ansiktet. Ändå förstod jag snabbt att det inte var farligt, han ropade ta det lugnt, ingen fara och pekade att han skulle gå runt till dörren. Så jag gick dit och öppnade. Såhär i efterhand tänker jag att jag hade kunnat vara idioten som släppte in mördaren. Men nej, det var nästgårdsmannen som jag ännu inte hade mött. Han har huset femhundra meter bort. Och han var uppenbart full och lite ensam, tror jag, han hoppades att jag skulle bjuda in honom på kaffe. Jag sa nej, att jag var trött och skulle sova snart (för det var artigare än att säga att jag inte släpper in en full främling, jag bara öppnar dörren om han knackar på mitt fönster) och då frågade han om han kunde få kaffe på söndag i stället. Jag sa ja, vi bestämde klockan fyra, och så lullade han iväg till sig och jag lade mig i soffan en stund till innan jag gick och lade mig.

Idag har varit en lika solvacker dag. Jag har rivit ett skjul, kånkat bort en massa bråte till min avstjälpningsplats och hackat upp jorden där skjulet stått för att förbereda för gräsfrö. Ännu ett stort dagsverke, hela kroppen är en enda värk, men en lycklig värk. Nu är det dags för en kopp te och nästa avsnitt av Mad Men. Och så kan jag inte låta bli att undra om nästgårdsmannen minns att han bjöd in sig på kaffe imorgon. Det är inte helt lätt att veta, han var rätt lullig. Men han var också helt uppenbart ensam, och jag tyckte synd om honom. Vem vet.

Jag antar att jag får ladda upp med lite kakor och se vad som händer.