Idag har jag påbörjat rivning av skjul nummer två, det största, tokbygget som ser lite ut som att jag har en sydamerikansk kåkstad på baksidan av snickarboden. Jag kommer inte att klara det på egen hand, det är ganska uppenbart redan nu, men jag är en envis typ som ändå försöker. Så jag har rivit kanske en tredjedel och har ingen aning om hur jag ska få loss taket i korrugerad plåt. Jag sover på saken.

Klockan är tjugo i fem och ingen nästgårdsman så långt ögat kan nå. Det förvånar mig inte, som sagt – antingen minns han inte att han bjöd in sig, eller så är han generad över det. Så kan det gå. Det bekymrar mig lite att jag kanske har en alkisgranne, men det är väl kanske lite för tidigt att säga något sådant. Bara att det beteendet han visade upp häromdagen är så oerhört gränslöst att det för mig direkt doftar problematik. Ensam man, för mycket sprit, gränslöst beteende. Och ingen ursäkt dagen efter. Vi har sett den förr, och vi gillar den inte. Minst sagt. Men han hade fått kaffe och kaka om han hade dykt upp, faktiskt. Jag har köpt kex med blåbär-vaniljfyllning. Jag har inget emot att äta upp dem på egen hand. Men dyker nästgårdsmannen upp igen för påstruken så kommer jag att markera, då hälsar jag på honom dagen efter och snackar ut i nyktert tillstånd. Jag har en känsla av att varken han eller jag skulle tycka att det var så kul.

Det bor en domherre i mitt körsbärsträd. Jag har sett den två dagar i rad nu där den sitter och knorrar, jag hörde den innan jag såg den, men den har inte konkurrerat med blåmesar och talgoxar om maten jag hänger ut i äppelträt. Det är en hona, med ljusbrunlila bröst. En domherra. Eller domdam. Jag blev glad över att se den. Det var länge sedan. De är större än man tror.