Just nu känner jag mig som en korsning där de olika tiderna i mig ska mötas. Det är påminnelser från så många olika håll, så många olika jag som sträcker upp händerna. Jag försöker hinna skriva ner de tankar som rusar upp, ibland hinner jag, ibland inte.

Men egentligen vill jag bara åka tillbaka till huset och sätta igång att gjuta egen marksten i betong till en liten uteplats. Marken är så mjuk vid huset, luftfuktigheten så hög att utemöblerna sjunker ner en bit i gräsmattan. En liten markstensplatta kommer göra susen och gjuter jag själv kan jag dekorera den precis hur som helst, göra vad som faller mig in, experimentera, kanske gjuta ett litet fågelbad också. Jag har rensat bort så mycket gammal in- och överväxt, gett plats och luftat upp. Det är då det är dags för detaljerna, skönheten som ska få vara med och säga något. Jag längtar.

Internationella kvinnodagen. Vi tror oss om att ha kommit långt, men egentligen är alldeles för mycket röster från förr här också. Inte nog med att vi fortfarande inte värderar kvinnors arbete lika högt, att vi skuldbelägger både mödrar och våldsoffer och att kvinnor fortfarande sköter lejonparten av både hem och barn. Det är också fortfarande så att det är helt vanligt att en kväll som igår, när Bästisen och jag var på väg hem från en teaterföreställning och diskuterade just markstensgjutning och egensnickrade former till den, mitt i ett samtal blev avbrutna av ett gubbäckel som först undrade när vi egentligen skulle bli gifta och sedan började prata om att vara kåt. Jag röt ifrån, vi gick vidare, han fortsatte gå fem meter bakom oss och mumla. Jag är så trött, jag blir så förbannad, och jag vill inte att sådant här ska finnas.

Marksten, en eldtunna kanske så att jag enkelt blir av med allt bortrensat bråte, och ett rejält bräckjärn att vråla ut sin frustration med. Och lyfta blicken mot blåhimmel och andas djupa andetag.