Det har hänt någonting de senaste veckorna. Jag vaknar tidigare på morgnarna igen. Det känns som ett gott tecken, som att min inre rytm håller på att återställas. I huset känns det allra mest, jag blir trött med mörkret och vaknar med ljuset. Det är naturligt och känns lätt.

Idag har det inte varit sol alls, för ovanlighetens skull. Tvärtom, en gråtung dag, med lite små regnpiggar mot ansiktet. Egentligen perfekt för ändamålet, eftersom jag ju hade bestämt mig för att bränna bråte. Jag har enorm respekt för eld. Det tror jag att man ska ha, att det är inbyggt i generna. Men eftersom jag hade en väldig massa bråte liggande i en hög efter förrförra helgens skjulrivande, fanns det inte så mycket annat att göra än att våga, men tänka smart. Jag grävde en grop och använde takplåtarna från det rivna skjulet till att bygga en inhägnad och övertäckt brännplats. Bara provisoriskt, förstås. Jag har inte rivit skrangliga skjul för att bygga nya skrangliga skjul. Men eftersom jag kallade det numera försvunna skjulet för Gulag, kändes det helt rimligt att kalla den nya eldplatsen för lilla Gulag.

Lilla Gulag visade sig vara ett genidrag. Det brann på som bara den och bråtet hade inget att sätta emot. Höga lågor, hettande mot ansiktet, lite skrämmande nästan. Lilla Gulags tak buktade och svartnade och sjönk lite. Men jag hade varit smart och tänkt till, så jag behövde inte vara rädd. Utöver att jag hade grävt gropen gick jag med jämna mellanrum och hällde ut en hink vatten runt lilla Gulag, fräsande mot den allt hetare plåten. Analog säkerhet.

Jag var ute och övervakade hela tiden. Satt i några timmar, reste mig bara för att mata elden. Lyssnade lite på musik samtidigt, log mot regntaggarna och det lilla fågelparet som flög efter varann från träd till träd. Plötsligt kom en väldigt glad, stor hund springande ut från skogen, efter den kom en lika glad men lite blygare ägare som stannade och småpratade lite medan hunden glatt rusade runt mig, Lilla Gulag och bråtet. Jaså hej hej, ä re du som har tage över. Mycke å ta hann om härdö. Nae, vi bor inne i byjn, går bara i skogen mä hunn vettu. Ja, hej mä re, hej hej. Jag märker att jag faller in i dialekten när jag pratar med fastboarna. Inte helt, men lite. Diftongerna glider en aning. Det känns bra.

Över hela gården växer snödropparna i stora sjok. Plötsligt, även om inte solen kom fram, blev det flera nyanser ljusare i luften. Underligt. Så mörknade det igen. När det bara var glöd kvar i Lilla Gulag gick jag in. Tog en dusch för att få bort röklukten ur håret och slängde in kläderna i tvättmaskinen. Drack en kopp te och sen direkt efter en kopp kaffe ur samma kopp, utan att diska den emellan. Hängde ut tvätten trots att det känns som att det kommer att regna i natt. Det ryker fortfarande om Lilla Gulag.