När jag vaknade satt det en liten spindel i taket, antagligen nyvaken av att värmen i huset gått upp rejält när jag är här och eldar. Jag lät den vara, till skillnad från flugorna som jag alltid och utan undantag försöker slå ihjäl när jag får syn på. I flugkampen är spindlarna och jag på samma sida.

Idag var det dags för nästa del av utejobbet. Lilla Gulag rykte fortfarande när jag kom upp bakom bodarna, men jag plockade ner taket och sidoväggarna och lät bara delen mot vedboden stå kvar, om det fortfarande skulle kunna blåsa iväg någon gnista. Det kommer antagligen att ryka i några dagar till, som efter en stor brand.

Bråtet är borta, dags att förbereda för nästa skede. Jag stod med såg, hacka och spade i högsta hugg. Bredvid Lilla Gulag stack det upp en liten stump, det enda som var kvar av ett sorgligt litet träd som växte snett och krokigt. Jag sågade ner det igår, och idag tänkte jag gräva upp rotklumpen och rensa bort så mycket rötter som möjligt.

Träd har långa rötter. Sega, tjocka, de trycker sig envist fram under jorden och letar näring. Till och med ett så litet träd som det här har rötter på flera meter. Jag tänkte på Annannans och Helgas kommentarer på förra inlägget, att jag är som gjord för att ha det här stället. Och jag tänker att människor kanske har lika långa rötter. Jag har aldrig bott på landet, men både mina mor- och farföräldrar var bönder. Jag har vuxit upp med en mamma som hade kolonilott i alla år, hon odlade lök och potatis och sallad och rädisor och morötter tills hon blev för gammal för att orka cykla ut och rensa ogräs. Som barn tyckte jag inte om att följa med henne dit. Hon säger det ibland, skrattande, att jag ville fika så fort vi kom fram, och sedan ville jag åka hem direkt. Jag tyckte att det var så tråkigt där. Men så går då åren, och jag köper mig en hel gård att ta hand om. Mycke å ta hann om härdö. Ja. Så är det ju. Jag behövde kanske bara bli gammal nog att känna hur långa rötterna är.

Snart, inte riktigt än, men om ett par veckor eller så, ska jag så gräs. Jag köpte just den här gräsblandningen av två skäl. För det första för att gräset är härdigt och ska tåla torka bra, och för det andra för bildens skull. Precis så hoppas jag att det ska bli när jag är klar med både snickarbodsrenovering och gräsmattan har grott ordentligt. Granar i bakgrunden och allt.

Det är en liten bit kvar dit, som ni ser. Men rotklumpen är borta, Lilla Gulag snart ett minne blott och jorden spadvänd till hälften. En sak i taget, ett steg i taget, jag provar och experimenterar och lär mig hela tiden nya saker på vägen. Det är vår.