lördag, 24 mars, 2012


Jag har träningsvärk redan nu. Hur det blir i morgon, det tar vi då. Men jag är ruskigt nöjd och stolt över min insats. Nu är all jorden uppluckrad, vattnad, gräsfrö sått och nermyllat, och vattnad igen. Phua. Men alltså ärligt talat hörni, skillnaden. För enkelhetens skull kan vi ta en före och efter-bild.

Jösses. Man glömmer fort, hur illa det än var. Och före-bilden är ju tagen precis innan jag började riva storskjulet, inte ”före” som i när jag just hade tagit över gården. För då gick det inte ens att komma fram till bodarna för alla midjehöga brännässlor.

Det här arbetet är värt varenda sekund av ryggknäckande spadande och skrapande och hackande och ryckande av rötter. Det känns… utöver att det gör mig glad i största allmänhet så känns det som att… jag återställer något fint. Som att det för första gången på ganska många år är någon som lagar det gamla och vill att det ska bli fint igen. Jag känner mig ofta iakttagen, det kanske inte bara är den där koltrasten. Vem vet.

Det finns en känsla av närvaro, som att någon ser på. Det är helt okej för min del. Jag föreställer mig att det är den ena av systrarna som bodde i huset runt sekelskiftet, huset byggdes som tvåfamiljshus, ett rum och kök på övervåningen, ett rum och kök på nedervåningen. Systrarna bodde på varsitt plan. På femtiotalet sålde de huset till föräldrarna till farbrorn jag köpte av. Jag har hittat gamla köpebrev i en låda, undertecknade av dem alla. Det känns som att det är en kvinna som ser på mig, och jag tänker att det kanske var någon av de där två systrarna som anlade trädgården med alla sina vackra gamla torparväxter. Rosor, pioner, syrén, klematis, kaprifol och alla de andra som jag inte vet vad de heter. I så fall förstår jag om hon vill hålla ett öga på mig där jag röjer omkring. Jag hoppas att hon ser att jag vill gott.

Mot väggen vid boden ska jag så akleja som en vänlig själ skickar till mig med posten.

Skjulet, som sagt, ett minne blott. Igår rensade jag bort och brände allt bråte därifrån.

När jag rullade bort den där stocken slingrade plötsligt en kopparorm iväg. Jag studsade bakåt och småskrek, sådär som man gör på ren automatik, innan jag fortsatte med det jag höll på med.

Man hittar mycket märkligt när man städar efter någon annan. Långt ner, halvt nersjunket i jorden ligger yxhuvuden och kedjor och en gammal ljusstake. Rosten är vacker, tycker jag. Det blir som ett stilleben vid knuten. Jag har hittat annat också, förstås, som säger någonting om tidigare levda liv på den här gården. Ett helt stash med tomma spritflaskor och korkar, till exempel, inkörda under planket. Ett gömställe, tänkte jag direkt, och blev lite ledsen. Den typen av fynd känns det skönt att rensa bort.

En koltrast har följt efter mig i några dagar och kollat läget. Antagligen har jag rört till vardagslivet för den genom att hålla på och röja så här, den kanske har ett bo med ägg någonstans i närheten, vem vet. Men den sällskapar med mig i alla fall, flyger vaksamt fram och kikar på mig, trippar högtidligt iväg. Det är trevligt. Jag småpratar med den, den lägger huvudet på sned och verkar lyssna.

Nu är jag klar med rivandet, så igår började jag reparera. Det här är dörren till en liten bod-i-boden. Den hängde på sniskan, ena dörrfodret hade lossnat och gångjärnen rostat sönder. Nu hänger dörren stadigt på plats igen, perfekt inpassad i ramen. Så småningom blir nog det här trädgårdsboden, där jag ska ha redskap och gräsklipparen stående.

Och det obligatoriska loppisbesöket var lika lyckligt som det brukar. För under femtilappen fick jag alltså en kastrull med lock, ett rivjärn, en fin burk och – det bästa – en alldeles ljuvlig bricka att ha sommarfikat i trädgården på. Lycka.

Nu ska jag ut och spadvända massor av jord. Det hade varit praktiskt med en jordfräs, men å andra sidan, spadvändandet ger snygga överarmar.