Skjulet, som sagt, ett minne blott. Igår rensade jag bort och brände allt bråte därifrån.

När jag rullade bort den där stocken slingrade plötsligt en kopparorm iväg. Jag studsade bakåt och småskrek, sådär som man gör på ren automatik, innan jag fortsatte med det jag höll på med.

Man hittar mycket märkligt när man städar efter någon annan. Långt ner, halvt nersjunket i jorden ligger yxhuvuden och kedjor och en gammal ljusstake. Rosten är vacker, tycker jag. Det blir som ett stilleben vid knuten. Jag har hittat annat också, förstås, som säger någonting om tidigare levda liv på den här gården. Ett helt stash med tomma spritflaskor och korkar, till exempel, inkörda under planket. Ett gömställe, tänkte jag direkt, och blev lite ledsen. Den typen av fynd känns det skönt att rensa bort.

En koltrast har följt efter mig i några dagar och kollat läget. Antagligen har jag rört till vardagslivet för den genom att hålla på och röja så här, den kanske har ett bo med ägg någonstans i närheten, vem vet. Men den sällskapar med mig i alla fall, flyger vaksamt fram och kikar på mig, trippar högtidligt iväg. Det är trevligt. Jag småpratar med den, den lägger huvudet på sned och verkar lyssna.

Nu är jag klar med rivandet, så igår började jag reparera. Det här är dörren till en liten bod-i-boden. Den hängde på sniskan, ena dörrfodret hade lossnat och gångjärnen rostat sönder. Nu hänger dörren stadigt på plats igen, perfekt inpassad i ramen. Så småningom blir nog det här trädgårdsboden, där jag ska ha redskap och gräsklipparen stående.

Och det obligatoriska loppisbesöket var lika lyckligt som det brukar. För under femtilappen fick jag alltså en kastrull med lock, ett rivjärn, en fin burk och – det bästa – en alldeles ljuvlig bricka att ha sommarfikat i trädgården på. Lycka.

Nu ska jag ut och spadvända massor av jord. Det hade varit praktiskt med en jordfräs, men å andra sidan, spadvändandet ger snygga överarmar.