Jag har träningsvärk redan nu. Hur det blir i morgon, det tar vi då. Men jag är ruskigt nöjd och stolt över min insats. Nu är all jorden uppluckrad, vattnad, gräsfrö sått och nermyllat, och vattnad igen. Phua. Men alltså ärligt talat hörni, skillnaden. För enkelhetens skull kan vi ta en före och efter-bild.

Jösses. Man glömmer fort, hur illa det än var. Och före-bilden är ju tagen precis innan jag började riva storskjulet, inte ”före” som i när jag just hade tagit över gården. För då gick det inte ens att komma fram till bodarna för alla midjehöga brännässlor.

Det här arbetet är värt varenda sekund av ryggknäckande spadande och skrapande och hackande och ryckande av rötter. Det känns… utöver att det gör mig glad i största allmänhet så känns det som att… jag återställer något fint. Som att det för första gången på ganska många år är någon som lagar det gamla och vill att det ska bli fint igen. Jag känner mig ofta iakttagen, det kanske inte bara är den där koltrasten. Vem vet.

Det finns en känsla av närvaro, som att någon ser på. Det är helt okej för min del. Jag föreställer mig att det är den ena av systrarna som bodde i huset runt sekelskiftet, huset byggdes som tvåfamiljshus, ett rum och kök på övervåningen, ett rum och kök på nedervåningen. Systrarna bodde på varsitt plan. På femtiotalet sålde de huset till föräldrarna till farbrorn jag köpte av. Jag har hittat gamla köpebrev i en låda, undertecknade av dem alla. Det känns som att det är en kvinna som ser på mig, och jag tänker att det kanske var någon av de där två systrarna som anlade trädgården med alla sina vackra gamla torparväxter. Rosor, pioner, syrén, klematis, kaprifol och alla de andra som jag inte vet vad de heter. I så fall förstår jag om hon vill hålla ett öga på mig där jag röjer omkring. Jag hoppas att hon ser att jag vill gott.

Mot väggen vid boden ska jag så akleja som en vänlig själ skickar till mig med posten.