Jag ligger kvar i sängen och lyssnar ut på någon som sågar något. De har grävt upp grunden runt grannhuset i veckovis, ingen vet riktigt varför. Morgonen för övrigt har vit luft, vit himmel och vita tankar. Tröttheten i musklerna gnyr sin entoniga melodi, jag vrider mig mot den och lovar en vilodag. Kroppen gnäller surt att det är så dags att komma med det nu, jag tror inte att jag tänker berätta att jag packar ner löparskorna i landetväskan.

På väg till landet, igen. Så fort jag kommer upp ur sängen ska jag packa mina saker, långsamt. Jag hoppas att det vita håller sig till himlen och tankarna och inte lägger sig på marken igen, det var en sådan antiklimax till påsk. Planen då var att gräva, rensa ogräs och plantera nya frön men i stället skottade jag en gång mellan ytterdörren och vedförrådet. Så kan det gå. Nu har jag dessutom sommardäcken på.

Jag har en stor vit fläck på höger pekfingernagel. När jag slog i vedfingret slog jag mig också på nagelbandet på andra handen, och så växte det långsamt fram en fläck. Nu, tre månader senare, är den uppe vid nagelns kant, och det visar sig att under fläcken är det en grop där nageln släppt. Av smärta har den släppt taget, det tycker jag är helt rimligt. Sedan har det fortsatt växa som vanligt under fläcken. Det, däremot, tycker jag är än mer fascinerande. Att slagytan har en så tydlig kant där allt återgår till det normala.