Tillbaka i sommarhuset inser jag att våren vaknar på riktigt. Det ligger ett varmorange ljus över gräsmattan, trots att det då och då singlar ner snöflingor som ser ut som en optisk synvilla, stora flak av aska mot regnglittrande strån. Riktiga, stora påskliljor växer runt trappan. Blåsippor överallt. Och när jag går och kikar omkring lite upptäcker jag att jag har rabarber på gång på gården.

Ni vet den där märkliga Elsa Beskow-visan? Jag kan inte se rabarber utan att tänka på den. ”Du får lugna dig lite, rabarberknopp.” Och så skrattar jag.

Det växer en massa annat här som jag inte vet vad det är. Ni som vet mer om trädgård än jag, vad är det här?

Eller de här små violliknande sakerna som inte är blåsippor, men lika tidigt ute?

Jag eldar ordentligt i både kakelugn och köksspis, och det blir varmt fort och lätt. Mörkret faller inte förrän efter nio, fåglarna drillar länge. Jag sover gott efter att till slut ha lyckats lokalisera den i mörkret surrande flugan och slagit ihjäl den med en toffla.

Nu på förmiddagen har jag promenerat in till byn för att lämna av en del gamla papper hos Lilla Farbrorn som han lämnade i huset men behöver till sin deklaration. Det är fint väder, inte särskilt kallt. På väg ut på vägen möter jag Italienaren, den pensionerade farbrorn som tillsammans med sin fru har stugan på andra sidan, han vinkar och undrar över en grej med soptunnan, vi småpratar lite och jag frågar honom om Nästgårdsmannen, ni vet han med fönsterknacket. Italienaren suckar och säger att han bara kommer och knackar på när han är full. Han är tydligen full ofta och har blivit av med körkortet och sådant. ”Öppnade du?” frågar Italienaren förundrat och skakar på huvudet. Italienaren själv öppnar inte för honom längre, han har dessutom ett baseballträ i hallen för säkerhets skull. Jag nickar och säger att jag pratade kort med honom men skickade hem honom rätt omedelbart, och tänker att det väl är märkligt att man känner det direkt, det där när gränser inte riktigt existerar kring en människa. Att man vet med en gång, även om man ofta försöker intala sig att man inte ska döma så snabbt. Den där känslan av ajaj har sällan fel.

Jag promenerar in till Lilla Farbrorn och köper med en liten bukett tulpaner till honom och hans sambo på vägen. Hon bjuder på honungskarameller och saft. Jag promenerar vidare till biblioteket och letar efter min bok i hyllan, jag vet ju att de har den eftersom Lilla Farbrorn har lånat den här och tyckte att den var ”sådär”. Men den finns inte i hyllan. Någon annan har också lånat den.

Jag sätter mig nöjt i en soffa och börjar googla på komposter. Jag ska snickra ihop något smart de här dagarna.