… lyssnade jag på en direktsändning på P1, ”en fråga om klass”.

Det var intressant på många sätt. Och vanvettigt sorgligt på andra.

Vissa av debattörerna var givetvis bättre än andra på att föra fram sina åsikter på ett lättillgängligt sätt. Andra (Fredrik Segerfeldt) skrämde skiten ur mig genom att till exempel seriöst mena att om vi tar hit ett gäng somalier och låter dem jobba för femtusen i månaden blir det en ökning i välfärd för alla. Somalierna själva får det ju tio gånger bättre än hemma oavsett. Det människoföraktet. Jag blir uppriktigt talat äcklad.

Själv är jag uppvuxen i en självklar arbetarklassfamilj. Invandrade föräldrar, en svarvare och en traversförare. Ofta dåligt med pengar, mycket begagnade saker och ärvda kläder. Och jag är numera själv posterflicka för medelklassen, skulle jag tro. 160 högskolepoäng, egenföretagare som säljer tjänster inom kultursektorn, pratar fem språk, bor i medelklassghettodel av stan, har en liten miljöklassad bil och äger en sommarstuga. Well. Ja, jag är väl också posterflicka för att man ”kan ta sig dit man vill varifrån som helst”. Men jag är också medveten om att jag inte är en medelsvensson vad det gäller intelligens och begåvning. Där har jag haft tur i det genetiska lotteriet. Och ärligt talat tycker jag inte att tillvaron borde se ut så att det är turen att vara född antingen med rik mammselipapps eller rik begåvningsreserv som bestämmer om man får ett drägligt liv eller inte.

I ett samhälle som vårt borde klasskillnaderna minska, inte öka som de gör idag. Medelklassen borde breddas och vidgas, åt båda hållen. Om vi kan minska både överklassen och underklassen skulle samhället i stort tjäna på det, det är jag övertygad om. Om inte annat kanske vi skulle vara fler som känner kräkreflexen över slarviga uttalanden som bara vittnar om en extremt skyddad situation för egen del.