En av mina viktigaste tonårsvänners pappa dog igår. Hon är på väg hem till sin mamma, det är långt, hon bor numera i Norrland. Och hon stannade en stund på Arlanda och tog en kaffe, tittade ut och visste att hennes pappa gärna hade suttit med henne där och pekat. ”Där har du en jumbojet. Och det där är en DC 9”.

Jag minns inte hans ansikte, bara hans bil. Jag minns att han körde en Alfa Romeo, för han skjutsade oss ofta till eller från olika saker. Och hon, hon är två år äldre än jag, jag beundrade henne så mycket och tog efter henne så mycket att det flera gånger hände att folk trodde att jag var hon när de bara såg mig bakifrån. Vi har bägge brunlockigt hår, hon är litelite ljusare än jag, men vi skrattade lika stort. Som systrar. Och nu är hon vuxen, gift, har tvillingpojkar och hennes pappa finns inte längre.

En fluga surrar mot taket i vardagsrummet. Utanför högljudda barn i solskenet. En hund skäller. Jag går upp och tittar ut, först upp på himlen och sedan ner mot jorden. Och där står de. Framtiden. Och diskuterar blommorna.