Märkligt. När jag hade stannat bilen och började kånka ur alla saker jag har med mig ner slog det mig att gräset, som i lördags var så långt att en fästing hann hoppa upp på mitt smalben på den korta vägen från bilen till dörren, nu var kortklippt. Jag fattade ingenting, men tänkte att det måste vara Italienaren. Jag hade nämligen bett honom vakta huset i några dagar, eftersom (vilket jag ju kan berätta nu när allt är åtgärdat) låscylindern på den enda ytterdörren jag hade nyckel till vägrade fungera och jag alltså inte vågade låsa dörren när vi åkte härifrån. Det första jag gjorde när jag kom ner nu var att sätta i nya låscylindrar i båda dörrarna. Nu kan man öppna både den blå och den bruna dörren, med samma nyckel dessutom. Lyx och säkerhet i ljuv förening.

När jag gick över till Italienaren för att säga att jag var tillbaka och allt var frid och fröjd och jag försökte tacka för gräsklippningen, så visade det sig att det inte var han. Det är nästgårdsmannen som har varit framme. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Jag menar, det är ju snällt av honom att klippa mitt vadhöga gräs, men… jag har inte sett röken av mannen sedan han dök upp objuden och full i vintras, och det känns ju inte helt kosher att han helt oombedd ger sig in på min gård. Jag har en viss känsla av att den där killen har jag nog inte sett det sista av.

Över hela gården ligger syréndoften tung. Det är nästan smärtsamt vackert. Pionknoppar som är så tjocka att de snart spricker, klematis som har börjat vira sig upp via spaljéerna, lupiner som färgglada sablar. Och en av kaprifolerna har redan börjat blomma. Nu ska jag ut och hänga tvätt, så att den doftar sommarnatt imorgon bitti.