Till att börja med: jag spoilar lite här. Så om du har tänkt läsa boken och inte vill veta hur det går, hoppa över just det här inlägget och titta bara på min konstnärliga bild.

”Jag väntar under mossan” är författaren och den eminenta bloggaren Amanda Hellbergs första ungdomsbok, och jag ska säga det med en gång: jag tycker att det här är Amandas bästa bok hittills. I mitt tycke träffar den här boken mitt i prick, det är så mycket som mitt trettonårsjag skulle ha älskat (och ja, jag minns faktiskt exakt vad jag älskade som trettonåring, så lita på det.) Språket är precis rätt, det är inte förenklande men heller inte krångligare än nödvändigt, och historien med alla mysrysiga nordiska skrönor samblandade i en skön kompott är alldeles ljuvlig.

Historien i stora drag: Tilda är en fjortonårig engelsk flicka med svensk mamma, som ska tillbringa en sommar med morfar på landet i Sverige medan föräldrarna åker båt i Norge. Den här sommaren blir väldigt speciell, eftersom det visar sig att Tilda själv är väldigt speciell. Utöver att hon kan höra och känna saker, så finns det också en grannpojke som hon känner ett omedelbart band till, som är både mystiskt och alldeles tonårsromansvanligt på en och samma gång. Tildas morfar lever ensam sedan mormor försvann mystiskt för många år sedan, men morfar tror att mormodern trots allt finns kvar på något sätt. Och det har han rätt i. Det blir Tildas uppgift att ta reda på hur saker hänger samman, och med hjälp av grannpojken, en tidningsredaktör och en mystisk bibliotekarie är det precis det hon gör, och upptäcker sitt öde på vägen.

Saker jag älskar med den här historien: att den är både tydlig och dunkel på en gång. Som bibliotekarien, till exempel – han är en mystisk figur som lika gärna kan vara god som ond, det första mötet Tilda och honom emellan är bara helt enkelt mystiskt och ödesmättat utan att avslöja för mycket. Och det förutbestämda, enkla bandet mellan Tilda och grannpojken Emil, det är nästan min favorit. Jag har sett att andra jämför den här historien med ”Cirkeln”, och jag förstår jämförelsen eftersom bägge rör sig i svensk småstadsmiljö och handlar om häxor, men samtidigt är den här boken helt och hållet sin egen lika mycket som ”Cirkeln” är det. Det jag gillar med ”Jag väntar under mossan” är att de människor som är Tildas bundsförvanter binds till henne av kärlek och att det är relationer som är rena och goda. (I ”Cirkeln” är ju tvärtom en av de fina poängerna att de unga häxorna inte alls gillar varandra från början.) Det gör att jag också tycker att boken skulle kunna funka för lite yngre barn som inte är alltför lättskrämda, för det är många krypläskiga saker i den. Det är fina, nya tankar runt välkända gamla svenska myter. Och jag hoppas att det kan komma en fortsättning på den här boken, för när den var slut ville jag få veta vad som händer sedan. Vad som händer mellan Tilda och Emil, vad som händer i den lilla bygden när fasan är borta, och vilka andra faror som den unga häxan kommer att möta där. Och jag vill få veta exakt vad det är hennes mormor har att lära ut, inte minst.

Slutkläm: Stiligt, Amanda! Och mer av den här sorten!