I natt har varit en sådan där natt när jag inte får sova, när något drar och stramar i kroppen, och tankarna snurrar, omöjliga att lugna eller hyssja. Jag gav upp efter bara någon timme, när jag gått upp för att gå på toaletten och gick tillbaka mot sovrummet kände jag hur vaken jag var, hur sprakande av någonting, jag vet inte vad. Jag gav upp och kokade te, eldade i spisen, sydde i två knappar i ett par byxor, skrapade lite på dörren som behöver målas. Lyssnade på tystnaden, sedan på radion. Först nu när det är riktig morgon läste jag att det är månförmörkelse.

Det är inte natt på natten längre. Det ligger ett dolskt, trolskt halvljus över himlen, som en nerdimmad fotogenlampa. Fåglarna sjunger bara mer dämpat, de slutar inte sjunga helt. Hela gårdagen hörde jag gökens envetna koko koko, jag tror det kom från väster. Västergök är bästergök, jag är glad att den inte kom från söder. Och så den här natten med det förföriska skenet som glider in bredvid rullgardinen, lyser igenom tygets mörkblå och nynnar milda löften. Juninatt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Det är nätter som spunna av gnistrande spindelväv som viskar kärlek.