Imorse åt jag en underbar sommarfrukost. Jordgubbar, turkisk yoghurt (som finns laktosfri nu, yay!), valnötter, linfrön, honung, ett rågbräck med citronmajo och en kopp kaffe. Innan jag åt den fotade jag den, och tittade sedan på bilden med mina vackra Rörstrandstallrikar och funderade lite.

Jag vet inte hur ni tänker, men jag har funderat på saken sedan det här övergick från att vara melankolisk få-ur-sig-tankar-skrivblogg till att bli renovera-gammalt-hus-och-trädgård-blogg. Jag har funderat på det här med tjusiga storbloggar och klagandet på deras framställning av sig själva (ingen nämnd, ingen glömd.) Och det jag har kommit fram till är detta: att ingen hittills har klagat på till exempel mig och hur jag framställer min tillvaro, och det har nog inte bara med att göra att jag har mycket färre läsare. Det har också att göra med att jag inte försöker visa fram någon livsstil och att jag heller inte låtsas att skönhet är idyll. Jag renoverar och pysslar och fixar som bara den. Men jag visar också hur jobbigt det är och hur mycket tid det tar. Jag bloggar inte bara om vackra tapeter, jag bloggar om att riva gamla fula skjul och spadvända jord till förbannelse också. Och jag bloggar bilder på mig själv med dregel hängande från astmaluftmojängen när jag har åkt skridskor, inte bara perfekt rosenstungna kinder och en vackert upplagd matsäck. Det händer ganska ofta att jag skriver om att jag är trött eller ledsen eller har ont i mitt måndagsexemplar till kropp.

Kort sagt – det här har aldrig varit en lifestyle-blogg. Det är bara en blogg om de delar av mitt liv jag har lust att dela med mig av, fula som fina. Och jag tänker att i varje liv finns det massor av jobb. Enda skillnaden är kanske om man också tycker att det är värt att påpeka att det i varje jobb finns massor av liv.

Hur som helst.

De här Rörstrandstallrikarna, till exempel. Grön Anna. Skälet till att jag fastnade för dem är nog så enkelt. Vi hade en i mitt barndomshem när jag växte upp. Bara en, en djup tallrik var det, och den var alltid min favorit bland allt märkligt loppisköpt uddaporslin vi åt på till vardags (finporslinet mamma hade i ett skåp användes på sant arbetarklassmaner två gånger vad jag kan minnas – på mammas respektive pappas femtioårsdag. Annars aldrig.) Och när jag själv såg ett par djupa annor på loppis blev jag märkligt glad och tyckte att de passade mig utan att själv minnas varför. Det var mamma som sade det, när hon kom på besök i huset och jag köpt på mig tallrikar lite här och var. ”Det är ju Grön Anna! Minns du att du alltid ville äta ur den vi hade?” När hon sade det mindes jag det. Grön Anna, det var finaste tallriken hemma. Min tallrik.

Så nej, det är inte lifestyle. Det är liv.

Och jordgubbarna, årets första svenska för min del, kostade fyrtiofem spänn lådan på Ica och var värda varenda öre, otroligt söta. Det sägs att de blir det efter långa kalla vårar.