Häromdagen träffade jag Ina. Minns ni Ina? Jag hade inte sett henne sedan innan operationen, och det har gått runt ett och ett halvt år sedan dess. När jag såg henne nu bara skrattade jag rakt ut och vrålade du är så liten! Oj, vad fin du är! och hon skrattade lika stort och sade det är konstigt, men jag ser det inte själv. Hon har gått ner drygt femtio kilo. Helt galet, det är nästan ett helt jag. Och hon ser ut som en helt annan kvinna, samtidigt som hon ser ut exakt som sig själv. Det är ganska fantastiskt. Hon mår så bra numera. Och när vi satte oss för att fika lite såg jag hur hon lade det ena benet över det andra, lika självklart som jag. Och jag njöt.

Jag har fått världens finaste paket med posten. Jag har ingen aning om vad jag har gjort för att förtjäna omtanken, men jag är så tacksam.

Och så en helt annan sak. Igår försökte jag göra en liten loppisrunda, som blev helt misslyckad. De två bästa loppisarna häromkring hade stängt, antagligen på grund av Vätternrundan, det var cyklister överallt men det jag ville ha var en fåtölj och det fanns det ingenstans. Jag hittade ett par andra loppisar men de var inte mycket att ha. Överpris på det mesta och ändå inga fåtöljer. När det började regna åkte jag hem igen och började dammsuga hallen där jag har alla renoveringsprylar, det är dessutom husets köksingång så där blir det gräsigt och grusigt fort.

Då knackade det på dörren. Det var en av grannarna längre bort. Hon visste (Italienaren har skvallrat) att jag köpte huset omöblerat och därför undrade hon om jag kunde tänkas vilja ha lite möbler de annars skulle slänga. Vad hon ville ge bort? Två fåtöljer. Nätta fina röda fåtöljer.

Ibland tänker jag att världen är som en present inslagen i så fint papper att man nästan inte vill öppna den.