I morse bara öste regnet ner. Som att själva staden Oslo sade men du, visst är det väl fint att sitta kvar där i Camus’ lägenhet och titta ut över mina hustak, lyssna bara, det här är min egen lilla symfoni till dig och att jag svarade du vet att du är en av mina favoriter, du har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, men det är dags att skiljas för den här gången och packade bilen med väskor och extraskor och en presentkruka pepprig ruccola i en påse som jag ska plantera ut vid husväggen imorgon och en termos med grönt te och våfflor med brunost som Systersjälen ordnade till mig, och så började jag köra genom regnet ut från staden, tillbaka mot Sverige.

Jag var glad. Tänkte på de fina möten jag har haft de här dagarna, på hur många underbara människor det finns. Värmen, samtalen, pirrandet, skratten, tacksamheten. Och jag lyssnade på musik, högt, sjöng med och trummade med vänsterhanden på ratten. Körde för fort i rena glädjen, eller nu förskönar jag, körde för fort för att jag gillar att köra fort, och jag körde om en del bilar. En bil jag kört om ökade farten och körde ikapp, följde efter en stund, körde om mig, lade sig framför mig och saktade ner farten. Jag körde ut och körde om igen och såg i ögonvrån att mannen som körde bilen vinkade åt mig när jag körde om. Så körde han om mig igen, och vinkade lika frenetiskt hela tiden. Jag började skratta. Så lade han sig framför mig, jag körde om igen, tänkte att det hela var rätt komiskt. Han låg bakom mig i några minuter, sedan körde han om igen och började mima ”dricka kaffe?” faktiskt väldigt lättförståeligt, och jag skrattade igen. Så lade han sig framför mig och gestikulerade kaffegester bakåt tills jag skrattande kapitulerade och gav honom ett tummen upp, som han besvarade med segergest med båda armarna, blinkade sig in till vägkanten och jag stannade bakom honom. Ut kliver en mycket glad, lång och rakad norrman som skrattande utbrister faen, ass’! Som du kjører! Du er en kul jente, ass’! och jag bara skrattade, sträckte fram handen och sade mitt namn. Han presenterade sig med dubbelnamn, så sade han intensivt att han ville bjuda mig på mat, och efter bara ett kort överslag i huvudet tänkte jag, ja vafan, varför inte.

Alltså satt jag en stund senare på en restaurang i Strömstad med en främmande man som berättade att han bor i Moss, att han egentligen skulle på möte i Fredrikstad men efter att han kört om mig och jag honom ett par gånger ringt och avbokat det, för att han tänkte hun der vil jeg snakke med, och alltså rakt av tagit en chans. Du koste deg sånn i bilen din. Hodet ditt… han visade hur jag diggat med i musiken, och jag skrattade igen och sa att ja, jag gillar att köra bil. Var litt redd at du skulle bli fornermet, men så startet du å le. Du er en kul jente!

Han bjöd mig på fisksoppa och berättade mycket om sitt liv, viktiga saker, öppet och ärligt, och jag lyssnade och svarade. Vi satt i kanske två timmar och pratade, och sedan gick vi tillbaka till våra respektive bilar, jag skrev mitt namn på en papperslapp, jag fick hans kort, så kramade han mig så hårt att jag fortfarande, nu sex timmar senare, luktar herrparfym. Och så körde jag iväg genom Sverige, lite för fort, lyssnande på musik, diggande, skrattande. Herregud, jag känner mig så levande. Livet händer mig nu, starkt och konturprecist.

Nu har jag alltså en ny kompis på facebook, en dubbelnamnad norrman som jag har ätit middag med i Strömstad. Om någon undrar – nej, det är inte en man som jag skulle kunna bli förälskad i. Inte alls, faktiskt. Men jag kommer nog aldrig att glömma honom heller. Och efter att jag bekräftat hans vänskapsförfrågan skickade jag också ett kort meddelande till en annan man, en som jag har tänkt på ett tag nu. Varför inte? Jag lever ju nu, och den här sommaren vill jag skratta mycket.