I morse regnade det så mycket att det läckte in lite i badrummet. Det har det aldrig gjort förr. Å andra sidan har jag aldrig heller tidigare sett blommor lägga sig raklånga på marken av ren dropptyngd, så det säger väl en del. Jag har legat kvar i sängen hela dagen, nästan. Läst, jobbat, skrivit lite, översatt en dokumentär och funderat på en mängd olika saker. Sedan åkte jag och köpte nya gummistövlar och en blåbärsbakelse.

När jag satt vid köksbordet och åt bakelsen, fönstret var lite immigt av regnet utifrån, kom jag att tänka på E, jag vet inte riktigt varför. Men så är det. Då och då dyker han upp i tanken, det är fortfarande så overkligt att han är död. Jag tänkte på det där med hans pappa. E:s pappa ville inte lära känna honom, han var väl det man kan kalla ett snedstegsbarn som kom till av två människor som egentligen inte kände varandra. I vuxen ålder försökte E söka upp honom, bara för att få säga hej. Se sin far i ögonen. Han hade samlat mod så länge för att våga, och när han av ett annat skäl befann sig i sin fars stad åkte han hem till honom och knackade på. Pappan var hemma, E såg honom genom fönstret. Men han öppnade inte. Han stod tyst bakom dörren och väntade tills E gick därifrån igen.

Fina, känsliga E som funderade så mycket på vad han var värd, vad kärlek är, hur någon skulle kunna älska en som var så oönskad. Varje gång jag kommer att tänka på honom känns det overkligt att han inte kommer att bli äldre än trettiofem, att hans mörka glitterögon inte skrattar någonstans i världen. Och så tänker jag på det faktum att hans son heller aldrig kommer att få lära känna sin pappa. E, vännen. Tänk att det var så det blev.

Kanske är det regnet, kanske att Mimsan, Rollo, Danssonen och Mimselill kom förbi igår och att Mimselill glatt ropade Nanna! Unga! när hon såg mig och hängstolen och att jag kupade mina händer runt hennes små barfotafötter och blåste dem varma så att hon kiknade av skratt innan jag gungade henne under äppelträdet tills hon klippte med ögonen och ville sova. Danssonen upptäckte att det står en frodigt blommande fläder bakom mitt garage som jag inte ens har sett, Rollo berömde hur mycket jag har röjt på gården sedan förra året, Mimsan lånade mina gamla gummistövlar och vi skrattade oss igenom en eftermiddag. Det kanske är kombinationen, men idag ömmar hjärtat lite.

Livet är så kort, så skimrande dagsländekort. Mot rutan slår regndropparna och jag tänker på dig, tänker att jag önskar att du var här. Då skulle jag ha berättat för dig om E och så skulle det ha känts som att han levde lite till. När det blir mörkt skulle jag tända oljelampan jag köpte på loppis för några veckor sedan. Vi kunde ha legat här tysta och lyssnat på regnet tills vi somnade.