Min mamma har varit på besök i några dagar. Det har varit ett bra besök, ett av de lätta. Det är det inte alltid. Men det här var det alltså, och de gör mig alltid både glad och tacksam. Det är småsakerna. Som att se henne sitta i hängstolen, hålla sig i rundstaven och ta fart och gunga som en liten flicka. Eller att hon säger till mig att mina händer inte alls är lika seniga och torra som hennes, trots att våra händer är nästan identiska, och sedan när jag sitter och pillar med något vid köksbordet ändrar hon sig och säger jo förresten, dina händer är seniga som bara den och så skrattar vi lite och jämför. Nästan identiska. Mina fingrar är lite tunnare bara.

Vi åkte på en liten loppisrunda, tre olika loppisar hann vi med. Jag hittade riktiga tokfynd. Dessutom köpte jag en bricka till mamma, en träbricka med utskurna handtag, som jag målade vit när vi kom tillbaka till huset. Jag målade medan mamma satt på min nya uteplats iklädd min hatt och solade lite. Hon hade dessutom på sig mina gummistövlar eftersom vi såg en snok i morse, och hon i största allmänhet är rädd för att ormen liksom skulle ligga och lura på henne någonstans. Så jag satt barfota i gräset, mamma med stövlar på på stenlagd uteplats. Och jag log bara. När jag klippte gräset följde hon mig hack i häl och tittade på, för att hon inte ville sitta ensam. När jag var klar gav hon mig tre små bellisar hon plockat innan jag hann köra över dem, och jag satte dem och en oavsiktligt avklippt pionknopp i en äggkopp i köket.

Nu har jag kört hem henne igen och det är stilla.

Vi är så otroligt olika på många sätt, min mamma och jag. Men min fysik har jag ärvt av henne. När jag ser henne på gamla bilder, den tunna men muskulösa kroppen, de skarpa nyckelbenen, de småskurna brösten, de seniga händerna, är det min egen kropp jag ser. När jag ser henne nu, sjuttiofem år gammal, är det antagligen mitt framtida mig jag ser. En kvinna som fortfarande drar upp ett ben under sig när hon sätter sig i en soffa och som fortfarande cyklar vart hon än ska. Som är ängslig för så gott som allt och ofta säger hjälpe mig gud. Men jag hämtar ut henne då och då, tar med henne på fika ute bland folk och ibland, som nu, gör det mig inte ens någonting att hon hela tiden ängslas för allt, för jag vet att hon har det fint där vi är. Hon har bara svårt att uttrycka det.

På väg hem från loppisturen såg vi en liten räv. Den stod mitt på vägen, jag saktade ner och vi körde förbi den försiktigt. En rävunge. Och sittande på uteplatsen började mamma plötsligt skratta litegrann, för sig själv. När jag leende frågade vad hon skrattade åt sade hon jag kom att tänka på den där räven. Oj, vad liten den var. Och jag sade att jag hoppas att ingen körde på den, varpå hon tryggt svarade nähädå. Den klarade sig.

Vi klarar oss.