Hur skriver man det på bästa sätt? I några dagar nu har jag sjungit på Lisa Nilssons gamla ”Himlen runt hörnet”, särskilt den där meningen och nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur. Och jag har undrat om jag borde sjunga och nån där uppe borde snart se mig, och tänka nu så är det väl ändå hennes tur? Det ger givetvis sången en helt annan ton, men må så vara.

Italienarens fru sade det på paellamiddagen när jag berättat att jag separerade i början av förra året, men numera känner att jag gärna skulle träffa någon snart. De kommer ju inte och knackar på dörren vet du. Gör de inte? Jag tänker att det på sätt och vis alltid är så det har varit för mig. Jag vet inte hur man söker kärleken, den har bara dykt upp oväntat och plötsligt när den har funnits i mitt liv. De senaste dagarna har jag varit melankolisk och känt mig… ömhudad. Som att jag behöver smekhänder. Jag längtar efter att dela det jag har och är. Samtidigt njuter jag av att vara ensam. Det är inte lätt att förstå mig på mig.

Det är så mycket jag inte vet. Men jag vet att vissa saker får det vara bra med nu. Vissa punkter är satta.

Melankolin kanske handlar om att jag alldeles strax fyller år. Jag fyller 36. Det är den åldern jag har trott ska vara min bästa, sedan jag var 18 har jag sagt det. Att jag tror att min gyllene tid ska börja när jag är 36. Men i den bilden ingick det ju annat, och mer. Det ingick någon som stod bakom mig vid middagsbordet och lade händerna på mina axlar, lutade sig över mitt huvud mot någon av våra gäster och pratskrattade, medan värmen från hans händer strålade ner i mig.

Hur man bäst botar melankoli? Med bakning. Det funkar i princip varenda gång. Och, märker jag nu, det är mitt nya, med blommor. Jag går ut och tittar på rosorna, som är mina favoriter, eller pionerna. Doftar på dem. Sitter på den nymålade lilla bänken på min förstukvist med en kopp kaffe och känner doften av basilika och rosmarin. Och så skrattar jag åt mig själv när jag kommer ihåg att jag nyligen ljög på mig ett år i ålder, bara för att jag ibland förvirrar mig själv. Eftersom jag fyller år mitt i juli brukar jag första halvan av året säga att jag är så gammal som jag på sommaren blir. Det betyder att när sommaren närmar sig tror jag att jag fyller ett år mer än vad jag gör och helt enkelt inte riktigt vet hur gammal jag är. Jag fnittrar när jag tänker att det nog inte är många fler över tjugo som ljuger sig äldre, direkt.

Sedan går jag över till Italienaren och hans fru och bjuder på nybakade bullar, som tack för att jag fick låna deras mortel till kardemummakärnorna.