Det är bara fyra dagar kvar. Sedan Stockholm, och ganska snart hösten. Och hösten är redan jobbuppbokad, så det blir full fart direkt. Regi och översättning, en filmroll (yay!) och en teaterroll (dubbelyay!), och sedan ska jag skriva färdigt råmanuset till det som förhoppningsvis blir min bok numro två. Jag är glad för den här långsamma sommaren, för det kommer att bli en aktiv höst. Det känns bra. Det enda jag inte riktigt är jätteglad åt är att de redan har varnat från filmen att de kommer att vilja klippa av mig håret. Så nu stryker jag sentimentalt över de slitna tunna lockarna och tänker i morgon, i morgon, men icke i dag och snor ihop testarna till en stackars tunn – men ganska lång! – fläta.

Sedan tänker jag på honom som får mitt lika tunnslitna hjärta att faktiskt svalla en aning igen, och blundar och vågar hoppas att han kanske blir en del av min höst, han med. Tänk att när det kommer till kärlek eller det som kanske skulle kunna bli kärlek, då är de flesta av oss lika nya som vi en gång var, lika mjukt sprödbakade och sköra som en sockerglasyr. Och jag tänker att det är så fint, det där. Att det enda vi, eller jag, jag menar förstås jag, vill är att skratta in i ögon som skrattar tillbaka och välkomnar, och att det är skrämmande att tänka att man skulle kunna våga skratta och inte bli mött i det. Och det fina är att nästan alla gör det ändå, utan garantier, vågar hoppas, vågar skratta. Jag vet inte om han är för mig. Jag vet inte ens om jag skulle vilja att han var det. Jag vet helt säkert enbart detta – jag vill se honom i ögonen och skratta.

Jag läser, som så ofta på sistone, Wislawa Szymborska.

Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek

påstå att det ingenstans finns någon lycklig kärlek.

I den tron får de lättare att leva och att dö.