Ett år har gått sedan både Utøya och att jag skrev på kontraktet för det här huset och åkte genom Östergötland med nya nycklar i fickan och Camus bredvid mig och vi lyssnade på radio, stumma, darrande, medan den svenska sommaren pågick utanför i största fridsamhet. Det är en underlig känsla att det redan gått ett år. Men datumet kommer jag alltid att minnas, både på grund av det lilla och det stora.

Den här sommaren har jag varit lite som ett barn. Jag har gått mycket barfota, ätit många bullar, lärt mig duscha i intervaller för att jag har egen brunn och slutat rycka till när jag ser orm. Och jag har köpt en tröja, en äkta fiskartröja à la Pippi Långstrump i hundra procent bomull, som jag har bott i hela sommaren och inte ens tvättat för jag har inte velat ha på mig något annat. Igår tvättade jag den motvilligt eftersom jag var tvungen att erkänna för mig själv att ärmsluten fått sorgkanter. Nu är den torr och ren och nu börjar jag om med att älska sönder den tröjan.

I torsdags var jag i Norrköping för första gången på länge, och jag tänkte på Lång, på våra sextonsjuttonårsjag som gick på krogen Guskelov utan åldern inne, vi kom tidigt för då var risken mindre att de krävde leg och vi hälsade med så djupa stadiga kvinnoröster vi kunde frammana, blev alltid insläppta och beställde varsin drink som vi sippade på medan vi kände oss vuxna. Nu har Lång varit död i snart fyra år och Guskelov har lagt ner verksamheten. Norrköping växer, det ser inte ut som den stad jag minns, den är samtidigt både mindre och större, men på Holmentorget stod vi, Bästisen, Kusin och jag, och lyssnade på Mikael Wiehe medan jag såg fåglarna flyga över taken och Kusin skrattande berättade att de använder skorstenarna på huset bredvid torget som adventsljusstakar på vintern. Och jag stod med hjärtfladder och önskade mig framtid medan minnena svävade runt mig.

Drinken jag alltid beställde på Guskelov hette Mandelkyss, det var amaretto i den, vad mer minns jag inte, men det var något sött och lite syrligt och jag minns fortfarande smaken, minns Långs page som svepte sofistikerat runt hennes käkben och hur hon log med munnen stängd så att inte tandställningen skulle synas.