Och ändå känner jag redan att jag inte skulle ha något emot att bli ekonomiskt oberoende, alternativt lyxhustru, för att inte behöva jobba för pengars utan mer för min kreativa glädjes skull. Håhåjaja.

Jag gillar mitt jobb. Mina jobb. Det är inte det. Problemet är bara att jag verkligen vill skriva klart min nästa roman, och så länge jag måste dra in pengar till hyran och spenaten på bordet blir det helt enkelt skitsvårt att få skrivtid. Jag är heller inte en av de där organiserade hjärnorna som klarar att skriva en timme varje kväll efter att allt annat av dagens värv är avklarat. Då hänger inte det jag skriver vidare samman. Jag behöver få gå in i bubbla, och det klarar jag helt enkelt inte om jag översätter/regisserar/spelar teater/filmar. Då tar den typen av jobb all kraft, både tankemässig och emotionell. Sådan är jag. Det är ingen slump att jag skrev klart råmanuset till ”Dubbelexponering” en vår när jag tog paus från allt annat jobbande (och från en hel del socialiserande, I might add) tack vare tidigare intjänade filmpengar. Med andra ord, pengar pengar pengar.

Känner ni någon riking som skulle vilja ha en helt onåbar fru som sitter på en balkong iklädd hatt och mumlar för sig själv och gestikulerar medan hon knappar på dator?

(Jag kan tänka mig att laga mat till honom ibland. När jag själv är hungrig.)