I några dagar nu har det diskuterats hejvilt på nätet om Thomas Salmes självbiografi och Malin Johanssons recension av den, som ledde fram till att nämnde Salme drog det unkna gamla gubbkortet och helt enkelt förklarade att hon var en bitterfitta som behövde få ligga (även om jag måste säga att hans kränkning var ännu töntigare än min omskrivning för den). Det har lett stackars Norstedts till att gå ut i DN med att förlaget inte backar hans åsikter, vilket i sig är ohyggligt intressant och lite märkligt, för det är väl självklart att de inte gör det. Men det är väl så enkelt att all publicitet inte är god publicitet och att vissa saker, som just en unken kvinnosyn och förhärligande av sitt eget könsorgan, inte är så väl sett någonstans. För att uttrycka sig milt.
Just Salme och hans idiotiska bemötande av en icke-imponerad recensent är givetvis varken så intressant i sig eller särskilt typiskt, och jag tycker att Malin Johansson både har skrivit en rimlig recension och bemött hans påhopp på ett vettigt sätt, men själva grejen fick mig att fundera på det här med att vi författare (höhö! Jag sa ”vi”!) så gott som aldrig bemöter kritik. Och det gäller förstås inte bara författare. Under mina femton år som skådespelare har jag aldrig varit med om att en regissör eller någon av oss konstnärliga utövare bemöter kritik, ens om den är dåligt genomförd, har missförstått grundpremissen, eller till och med är elakt skriven och kommer med personliga påhopp. Det är kutym att man tar emot, säger aj och sväljer harmen.
Den här våren i samband med släppet av min romandebut har jag, som den nervösa debutant jag är, läst det mesta av recensioner. Och det har varit mestadels välvilliga texter, så jag har haft tur, men en och annan riktig suris har jag givetvis också stött på och blivit ledsen av, det ska inte förnekas. Jag tror att den som jag blev mest upprörd av var den som föraktfullt skrev att min redaktör hade gjort ett uselt jobb, eftersom älskarinnan mitt i boken byter namn, alltså ursäkta kass, typ. Och där jag som den lejoninna med beskyddarinstinkter mot både bok och min fina fina redaktör fick en sådan våldsam lust att vråla Nähä, det är ju du som är ett pucko som har lyckats missa genom en hel bok att det inte är samma kvinna!! vilket jag givetvis inte gjorde. För jag skulle aldrig gå till personangrepp på det viset, eller anse mig ha rätt till det, även om personen som skrev inte har fattat. Jag har skrivit en bok, som mestadels tagits emot bra, som vissa inte tycker om och som de givetvis har all rätt att inte tycka om. Om det sedan är så att jag har varit för subtil i historien, eller om det är så att själva tematiken med bedragen kvinna/älskarinna gör att vissa genast tar för givet att de delar samma historia/man och vägrar släppa den tanken trots att historien inte hänger samman då, det kan jag inte veta. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och tänka: tycker jag om historien som den är? Och eftersom svaret är ja, så får jag leva med att alla helt enkelt inte fattar vad jag har velat få fram, eller fattar men tycker att det är klyschigt/ointressant/gammeldags/insert valfritt adjektiv.
Samtidigt känner jag såhär: VARFÖR har vi inte en större dialog kring kritik?
Skulle det inte vara intressant att få läsa en saklig diskussion kring ett verk, oavsett om det nu är litterärt eller annat? Är det intressantaste egentligen vad en liten utvald klunga människor tycker, eller är det intressanta VARFÖR de tycker som de tycker? Och skulle det inte vara spännande att läsa ett samtal mellan en upphovsperson och en recensent, där frågor ställs i stället för att omdömen avges? Varför är kutymen att vi som skapar verken ska hålla käften oavsett? Jag är rätt övertygad om att det är ganska många som klarar av att föra en dialog utan att hänvisa till sina överdimensionerade könsorgan. Faktiskt.
För övrigt: ”Vi författare” hade en liten exklusiv middag hos mig igår. Där ”vi” för att vara specifik var Anna Fredriksson, Åsa Hellberg och jag. Tre supertrevliga, kloka damer som absolut både tänker och känner och vill en väldig massa saker med sitt skrivande, inte minst diskutera det, underhålla läsare och berätta bra, helgjutna historier. Som ett litet tips bara.
augusti 11, 2012 at 1:39 e m
Tyvärr tror jag att de allra flesta inte klarar av att hantera dålig kritik, utan snarare reagerar med ”har du alldeles kissat på dig”-retorik. Därför blir det väl läsarnas uppdrag att föra diskussionen.
Faktiskt trodde jag också i början att de båda älskarinnorna var samma person (ber om ursäkt, för alla namn på alla personer är bara puts väck och mamma har tagit boken för att läsa den så inte kan jag dubbelkolla heller). Men till skillnad från den surmagade recensenten tänkte jag, när namnen plötsligt inte stämde, att det var min premiss som var felaktig, inte att redaktören (och korrekturläsare!) missat att en huvudperson växlar mellan två namn! Nog för att jag varit med om monumentala klantigheter i den vägen, men en sådan genomgående genomförd dubbelnamning skulle nog ta priset.
Dessutom blir det allt mer tydligare att det inte handlar om samma person alls, ju längre man kommer. Så man kan ju ifrågasätta om hen läst ut boken …
augusti 11, 2012 at 1:55 e m
Haha. Kissgrejen hade jag glömt. Nykränkta gubbar och deras formuleringsförmåga… finns det något sådant här exempel på en kvinna som ballat ur över dålig kritik?
Vad det gäller min roman är det inget att be om ursäkt för, Malinka! Jag har ju skrivit det precis så som du läst – att det börjar i att det hade kunnat vara samma kvinna, men så delar sig historierna mer och mer. Poängen för mig är ju att historierna på så många sätt är så lika i sina förutsättningar, men att det inte är samma, att var och en lever i sitt eget liv. Så du har fattat!😉
augusti 11, 2012 at 3:46 e m
Vi måste verkligen fortsätta prata en annan dag. Jag tar tag!
augusti 11, 2012 at 6:00 e m
Hurra! Go Åsa!
augusti 12, 2012 at 1:23 e m
Som amatörläsare av skönlitteratur frågar jag mig rätt ofta vad man egentligen får ut av recensioner av sådan.
Fackböcker, däremot. Det skriver jag recensioner av själv då och då, och läser väldigt gärna. En välskriven sådan kan ge tillräcklig hum om de många böcker man i alla fall inte hinner att läsa. En recension av en roman är knappast ersättning för att läsa densamma, och är dessutom mycket mera subjektivt tyckande.
augusti 12, 2012 at 11:43 e m
Annannan, det håller jag med om. För att en recension av skönlitteratur ska vara intressant måste man ju dela boksmak med recensenten. Lite risky business, det hela. Jag förstår mycket mer din inställning till det facklitterära eftersom den ju inte har riktigt samma subjektiva karaktär.
Men det är det jag menar. Jag frågar mig ofta vad recensionerna av rent konstnärliga verk egentligen är till för, mer än att ha tumme med i spelet på vad som kommer att sälja mer eller mindre. Jag hade gärna sett mer dialog om konst, i stället för tyckanden.
augusti 13, 2012 at 10:32 f m
Just så.
Jag kan ju visst förstå att det finns en mening med recensioner. Dels händer det att etablerade författare skriver något mindre lyckat, och då vill jag som potentiell läsare gärna veta att den där boken är det faktiskt inte värt att jag lägger mina pengar på, hur mycket jag än gillar Kallifatides eller Ekman eller vem det nu är. Dels finns det debutanter som är lysande och som jag också som potentiell läsare vill veta att jag inte bör missa.
För det är ju klart att det finns bra och dåligt skrivna böcker, spelade pianostycken och regisserade föreställningar.
Men den underliggande filosofisk frågan är ju: i vilken utsträckning kan man bedöma vad som är bra eller dåligt av det man inte tycker om?
Jag vill tro att recensenter som faktiskt har det till yrke kan det bättre än jag själv. (Jag har en så naiv inställning till litteratur att jag har svårt att läsa böcker om det inte finns någon av huvudpersonerna som jag tycker om. Därför släppte jag Jonathan Franzens Freedom – hur gick det för dig med den?). Men det vore verkligen intressant att få höra dem själva tala om det.
Och en förutsättning för att göra en bedömning är förstås att man har läst med tid och eftertanke nog, och det verkar det sannerligen inte som den ovan nämnda recensenten som fick din bok om bakfoten gjort.
augusti 13, 2012 at 5:44 e m
Jag tror att problemet är just det – hur får man veta vad som är recensentens bakgrund till det recenserade? Det får man inte. Man vet sällan vad som är recensentens förtjusning eller pet peeves, om man inte följer samma recensent ett tag. Och bara för att en recensent är kunnig betyder det ju inte att personen ifråga inte har en personlig smak, de är bara mer eller mindre medvetna om själva att deras åsikt ÄR en personlig smak och inte en sanning, och mer eller mindre benägna att resonera kring det. Jag tror att det är därför den där klantiga recensionen upprörde mig så. För som sagt – klart att en läsare/publik har all rätt i världen att tycka att något är värdelöst. Men det betyder ju inte att det ÄR värdelöst. Det är stor skillnad.
Självklart är det så att det finns väl genomförda respektive dåligt genomförda konstnärliga verk. Jag är bara inte så säker på att recensioner i den form de finns idag är så tydliga i om det är väl/dåligt genomfört eller bara gillat/ogillat av recensenten. Dessutom tycker jag att det är synd att det oftast blir en enda människa som avgör för en ganska stor publik om ett verk är värt sitt pris eller ej. I de flesta fall är ju gråzonen större än i fallet Salme, menar jag.
(Och: jag har ärligt talat inte läst ut ”Freedom” än. Jag tycker att det är en skickligt skriven men inte så engagerande bok, jag upplever karaktärerna så distanserade från sina känslor att jag blir distanserad från dem. Men så är ju jag själv en person som gillar att verkligen slaska i känslostormar.)
augusti 16, 2012 at 11:16 f m
HEJ – äntligen fick jag tid över att titta in här! Tack för en fantastisk middagskväll, så supertrevligt att ses! Och detta med recensenter är en väldigt intressant diskussion, verkligen. Den fortsätter vi med!
augusti 18, 2012 at 4:00 e m
HEJ, Anna! Och tack själv, det var verkligen urmysigt! Vi hörs och ses absolut!