Luften, krispigare. Trots att temperaturen egentligen inte har svalnat nämnvärt hade jag både en tunn kavaj och en scarf ovanpå tröjan när jag gick till jobbet idag. Och jag huttrade lite ändå, smårös i solskenet, kanske mest av den där föraningen om hösten jag inte är särskilt sugen på ska komma. Också nu medan jag skriver reser sig de små håren på armarna, knottrar sig huden, vaksamt.

Om den här sommaren hade kunnat få vara evig hade den gärna fått vara det för min del.

En dag när allting har varit lite på tvärsen. Jag har sovit dåligt i flera nätter, vaknade matt och svullen och när jag kom fram till jobbet lyckades jag hälla ut ett glas vatten över mig själv, jag vet faktiskt inte hur det gick till men jag höll det i ena handen och fastnade på något vis med andra handens pekfinger i det och hällde ut hela det nyfyllda glaset över min tröja och nerför vänster byxben. Så stod jag i några minuter och tryckte pappersnäsdukar mot kroppen, kände kylan mot huden medan tröjan torkade.

På tunnelbanan hem satt jag och grävde i väskan när jag fick syn på en liten flicka med gröna skor och lila byxor. När hon vände ansiktet mot mig hade hon den där typiska Downs-syndrom-ögonformen bakom glasögonen och ett hårspänne som höll undan luggen. Hon fyrade av världens största leende mot mig, jag kände hur mitt eget leende blommade ut som svar och plötsligt var den tillbaka,

glädjen.