Igår: författarfika. Och jag fick med mig två böcker hem därifrån, den här och den här. Jippi! Här ska läsas, efter att filmen är färdiginspelad. Tills dess läses bara manus. Lite disciplin får man ändå lov att ha. Men jag har hunnit läsa ut den här! Tack Åsa, vilken karamell till bok! Den var verkligen urmysig, och om inte det här blir en romantisk film så kommer jag att äta upp min hatt. (Ja, jag har hatt.)

Så förlöpte kvällen in i något helt annat, in i tankar som följde på en del av det trevliga samtalet. För mig handlade det om kärlek, om tankar på livet vidare efter att saker gått sönder och hur det ska gå till. Jag ska erkänna helt öppet här att jag önskar att allting var enklare. Det finns en enda man som har fångat mitt intresse sedan jag separerade, och han är inte intresserad av mig. (Och nej, det hjälper inte att mina vänner fnyser och säger hur är det möjligt?! Är han blind och dum eller? även om jag vet att de bara försöker göra mig glad.) Ovilja att undersöka något kan man ju inte argumentera mot. Ingen större mening med att undra varför eller förklara att det vore värt ett försök, för om inte jag är den som är blind och dum så har vi kemi. Men jag vet ju själv. Vill man så vill man, vill man inte så vill man inte. Egentligen oavsett skäl. Färdigdiskuterat.

Jag vet inte riktigt varför jag blir ledsen av det. Egentligen känner jag inte den här mannen särskilt väl, han är en vän till en vän och vi har bara mötts sporadiskt några gånger, men rent spontant tycker jag helt enkelt om honom. Han gjorde ett omedelbart, öppet intryck första gången vi möttes och jag blev nyfiken. Det är lätt att prata med honom. Jag tycker om hans skratt. Han har ett hest, ljust skratt och är kvick både i tanke, tal och kropp. Han delar min dumhumor. Han har vackra ögon. Och han är begåvad på det han gör, vilket jag alltid har gillat. Jag tycker om män som har en värld jag kan få besöka. Men, som sagt, han är inte intresserad av mig, han har tackat nej på ett vänligt sätt, fortsätter att vara trevlig när vi möts, det finns egentligen inte så mycket att bli ledsen över. Jag bara blir det ändå.

Det går inte att komma ifrån att jag saknar kärlek. Nej, det är inte ens det som är sanningen, utan jag saknar kärleken. Den. Den där stora, allomfattande, den som rinner ut i hela ens liv och fyller alla skrymslen och vrår med en tjock självklarhet. Den där som med tiden glider över i att man visar upp sina ärr på foten och förklarar hur det värker när vädret slår om. Den som leder till att man växer samman till en seg enhet som klarar vardagsslitaget. Just den. Jag saknar den. Och jag blir ledsen för att det inte var den den här gången heller.

Och ibland känns det som att tiden bara går utan att jag någonsin kommer ett enda steg närmare.